"Då var det lördag igen och där satt jag och deppa'" Kommer osökt att tänka på någon gammal svensktoppslåt från när jag var 'ung'. Det var på den tiden dansbanden låg högt på listorna.
Märkligt vad texter sätter sig i skallen på en. Jag undrar hur mycket onödig information i form av låttexter som jag har i skallen?
Fortsättningen på den där låten var i alla fall "Jag tyckte allting verka meningslöst. Men just då kom då kom en rar liten flicka, och mitt problem var löst"
Det är väl knappast något som Svenska akademin skulle ge stående ovationer för?

Ja hur som helst så är det väl inte en särskilt deppig dag, bara lördag. Den vanliga helgmenyn har påbörjats.Det vill säga matsäck i alla olika former. Jag har redan hunnit fylla vår "korvtermos" eftersom 11-åringen har handbollsturnering hela dagen. Nu är de hemmamatcher så det blir till att åka som en skottspole mellan Norrskenshallen och hemma. Det finns för mycket att göra i huset för att jag ska tro mig att vara social dryga timmen mellan matcherna.

Imorgon har båda sönerna hockeymatcher, så det blir en späckad helg. Igen.

Jag fick åka ut på en brand idag. Det är en rätt så komisk situation att stå där med två av sina närmaste grannar som båda är brandmän. Jag brukar säga det när alla bolag åker runt och knackar dörr för att sälja brandsläckare.
"Jag har grannar som fixar det där med stora bilen och långa slangen ni vet"

Vi grannar träffas nästan aldrig under vinterhalvåret när altanperioden är över. I bästa fall hälsar man genom isade bilrutor. Men nu stod vi där alla tre utanför det rökskadade huset.
”Det är visst bara på sånna här tillställningar vi ses nuförtiden” sa en av dem.
Han har helt rätt. Rena kvartersfesten. Våra 'kvartersfester' borde därmed klassa in under epitetet 'heta'. Och hur var det nu då? Är inte brandmän framröstade till landets sexigaste yrkesmän eller?

Idag ramlade liksom himlen ner. Det är ganska typiskt att det blir så när man har tusen saker att göra, att det plötsligt kommer på tusen saker till.

Så efter en hård förmiddag där jag stressade hem i tron att jag skulle hinna äta lunch, så blev jag utringd på en brand. Det var en bit att åka så jag sneglade på klockan och funderade om jag skulle hinna i tid till mötet med vd:n för ett av storföretagen som satsar 130 miljoner kronor närmaste åren.

Så jag körde som en bandit och hann slänga iväg några brandbilder och sen raka spåret till fabriken med en banan som enda lunch. Där blev det en ganska intensiv dryg timma innan jag fick larm om att Svensk kassaservice hade tryckt på sitt överfallslarm och att två polispatruller var på väg dit. Jag fick kasta mig iväg hals över huvud och halvägs ringde de återbud. Falskt  alarm, vilket iofs var skönt, då hann jag peta i mig ett äpple också...

Så tillbaka till fabriken, göra klart jobbet där och så hem och låsa in sig på kontoret och skriva klart.

Jag var så trött så huvudet tenderade att liksom rasa ner i tangentbordet.

Och nu är jag äntligen klar med allt och ska tapetsera. Men ikväll måste det bli en tidig kväll. Det här håller inte annars.

Vi har ingen tradition med snaps och drinkar på julafton hemma hos oss. Vi firar alltid en ”vit” jul, men inte av några principskäl. Varken jag eller min man har den traditionen med oss från våra respektive hem. Men det finns det ju många som har, det slog mig när jag gjorde min egen omtalade julskiva. 

 

Jag råkade nämligen av misstag lägga till en riktigt usel jullåt med John Denver. Och naturligtvis är det den som satt sig bäst på hjärnan hos ungarna. Min man är inte särskilt förtjust i texten.

 För nu sjunger de hela tiden ”Please daddy, don´t get drunk this Christmas, I dont wanna see my momma cry.

Dessutom är det en sån där countryversion så man riktigt hör hur tårarna rinner på de stackars barnen som får se pappa full på julafton.

De sjunger den onekligen med stor inlevelse mina barn.

 

När jag städade skafferiet häromdagen hittade jag en påse med julsnapskryddor.

Jag: Kanske vi skulle göra julsnaps i år?

Maken: Och varför då? Vi dricker ju aldrig snaps till jul.

Jag: Jamen man kunde ju dricka den till nyår då?

Maken: Vi dricker aldrig snaps till nyår heller.

Jag: Midsommar?

Maken: Du kan väl inte göra en julsnaps nu som du ska ha stående till midsommar?

Jag: Jomen det kan man väl?

Maken: Det är väl själva vitsen att en julsnaps ska drickas till jul, eller?

 Det är då vi hör barnen från vardagsrummet. ”Pleeeeeeeeeease Daddy don´t get drunk this Christmaaaaaaaaas” Han har det inte så lätt alla gånger, min man

Jag sitter i fullmäktige idag och försöker reda ut vilka beslut som fattas, så att folk i allmänhet ska kunna hänga med i demokratin här i samhället. Fullmäktige här är lite speciellt har jag förstått. Debatten kan bli både lång och hetsig och idag har den varit ganska intressant. Det är ingen risk att man somnar, trots att man suttit här i fyra timmar redan.

Faktum är att folk skulle bli förvånade om de hörde intensiteten i debatterna. Att vara här är ibland som att vara på bästa Stand up-comedy för inläggen är ofta både giftiga och sakliga. Från alla håll. Det finns en del riktiga agitatorer som kan det här med talteknik.
Det har varit en hel del voteringar och reservationer idag och i ajourneringarna skriver jag blogg!

Dagens kommentar var nog ändå den jag hörde från en i fullmäktige när en från ett annat parti oroade sig för att det drar ut på tiden så hemskt idag.
A: Jaså har du också bråttom hem? Ska du också på möte?
B: Näää, jag ska se reprisen av Top Model.

Han såg helt bestört ut A. Och ja, jag vet att B skämtade, men han kan se sådär allvarlig ut när han säger sånt där. Jag hade i alla fall lika roligt åt kommentaren som åt hans partimotståndares min.

Oopps, nu kör vi igång igen. NU gäller det att var med på noterna.

De sista dagarna är det flera för mig helt okända människor som stött på mig ute och frågat hur det gick med den där röda färgen jag skulle försöka blanda mer av. De hade läst ett tidigare blogginlägg om mina kökshandtag och sov nästan inte på nätterna för att de inte fick veta hur flmen slutade. Jag vet inte om det är flera som ringt Färg-Samuel också?

Nåja, han såg inte så glad ut, Samuel, när jag kom med en snart tom burk M-rött. Jag sa självmant att jag VISSTE vad han sagt om att aldrig blanda till den nyansen igen, men som sagt var, kunden har alltid rätt.
Så Samuel började blanda, och blanda och blanda. Jag lovar att jag har länets mest välskakade burk. Och för varje droppe han satte i, han tog det försiktigt den här gången, så gjorde han en notering på papper.

Och hips vips så kunde vi droppa en droppe färg från den ena burken i den andra utan att se någon skillnad och då var färgen klar.
SÅ nu har jag både färg och dessutom en klisterlapp som berättar exakt hur stora mängder det är av varje färgtillsats för att den ska gå att blanda identiskt igen.

Jag har sagt att han ska ta patent på M-rött, men han såg inte så imponerad ut. Jag vill bara påpeka att om två år kommer alla att ha guldfärgade garderobsdörrar och om tre år kommer min röda färg att vara högsta mode. Precis som det blev med mina limegröna trädgårdsmöbler.
Jag är helt enkelt före min tid. En trendsetter!

Det är inte alla dagar man kokar pasta och steker köttbullar klockan sju på morgonen. Det är mest på helgerna! 13-åringen skulle iväg på handbollsturnering och jag var trött som ett lik i morse efter knappt fyra timmars sömn. Inte var det någon idé att lägga sig efter att hon åkt heller. 11-åringen har match klockan 12.00 och 19-åringen har A-lagsmatch klockan 16.00 Det innebär att hela dagen är uppstyrd efter mattider in absurdum. Och rakt på det ska jag jobba.
Jag förstår inte hur jag ska klämma in pepparkaksbaket idag, men det ligger i alla fall en klump deg i kylen. Den gjorde jag i natt. De får väl baka lite i etapper ungarna.

Vaknade av mig själv redan före sju i morse, trots att jag inte somnade förrän flera timmar efter midnatt. Jag vet inte varför jag sover så himla dåligt nu ett tag. Kanske har det med förkylningen att göra och det faktum att jag inte har simmat på en dryg vecka! Det känns av i kroppen, nu när man haft hurtighets-ilet uppe hela hösten och simmat fem-sex dagar i veckan.

 

Idag ska jag på Drak-marknad. Morsan och hennes Drakar, det vill säga byaföreningen där hon bor, har Julmarknad i Hjåggsjö gamla skola utanför Vännäs idag. Drakarna i det här fallet är kanske vad en av mina manliga bekanta associerade till. Ett gäng bitska medelålders damer.

 

Men hallå! Jag säger det med vördnad. Jag är himla glad över att mamma som just har gått i pension, nu har ett projekt att ta tag i med liv och lust. De har kul de där tanterna. Och de har skinn på näsan. Kreativa och målmedvetna. Ett bra driv. Det är liksom ingen risk att de sjunker ner jämsides med de medelålders farbröderna i TV-soffan.

 

För det är väl så det är? Att vi kvinnor har ett himla driv när småbarnsåren är över. Man har liksom farten uppe redan. Man ser framför sig allt man vill göra. Man vill prioritera sig själv. Välja själv. Och på andra sidan köksbordet sitter mannen man delar sitt liv med och längtar efter att få sjunka ner i TV-soffan. Långt från Drakar, tapeter och aerobics.

 

Så nu ska jag svepa in till stan med 16-åringen och hämta äldsta dottern. Sen åker vi till min gamla mormor några timmar, innan vi shoppar loss på Drakarnas julmarknad fram till tre. De hade faktiskt en hel del som jag ska pricka av min julklappslista med.

 

Vad maken gör? Han sover. Det var personalfest igår. Jag misstänker att han kravlar sig upp innan hockeyn vid tretiden i alla fall. Och sen får han tapetsera hela natten.