Ända sen barnen var små har vi haft en familjetradition som kallas Fredagsfest. Det innebär att en i familjen väljer mat och efterrätt på fredag. Jag kan väl inte påstå att det var någon höjdare att välja vin till blodpuddingen som var en stor hit bland barnen en period.

Fast värst ändå var nog när nuvarande 16-åringen, då fem år,  hade bestämt sig för pölsa. Min man är inte kräsen, men är det något han inte äter, så är det pölsa. Hela den veckan gruvade han sig för den kommande pölsafredagen. Reglerna är sådana att man solidariskt äter det fredasgfestaren har bestämt.

När fredagen kom hade vi dukat fint med servetter och kristallglas, allt för att höja pölsastämningen. Grytan puttrade på spisen och vi bara väntade på att Julia skulle komma hem från en kompis. Vi väntade och väntade. Till slut skickade min man dit storebror för att hämta hem lillasyster. Han kom tillbaka utan henne.
Brodern: Syster säger att hon inte kommer hem och äter.
Maken:What?? Hon ska ju hem och äta pölsa!
Brodern: Nej, hon sitter hos grannarna och äter hämtpizza.

Gissa om min man blev skogstokig. Barnen pratar fortfarande om fredagen när pappa åt dotterns pölsa medan hon åt hämtpizza hos grannen.

Klockan är inte ens sju och här lyser flitens lampa.  Eller snarare var det så att det var någon som inte hade släckt den, när han gick till jobbet före sex. Så när jag hade gruvat tillräckligt för att gå upp och släcka den var jag pigg.

 Alternativet hade varit att försöka somna om en timme och sen vakna dödare än någonsin. Lika bra att kliva upp. Jag hinner måla två varv på vissa saker om jag kör igång nu.

Dessutom är det matchdag idag. Och Leksand får bara inte förlora mot Björklöven. Får inte. Snälla, låt mig få vara rejält uppkäftig åtminstone efter en match mot Lövarna den här säsongen!

Hjälp! Jag hinner inte med. Och arbetstempot är lågt, så lågt när det ska tajmas in målningar och sågningar mellan hockeymatcherna.

Idag hade jag och maken en liten "diskussion" om vad som skulle prioriteras här i världen. Det slutade med att JAG, den mest rutinerade och förstående hockeyfru man kan tänka sig, plötsligt stod som någon sorts mamma till en femåring och hotade med att rycka Canal+kortet ur mottagaren och tillintetgöra alla möjligheter att se HV71 mot Skellefteå om inte dörrfodren var slipade innan dess!
Fatta hur pressad jag måste ha varit!

Jag hade garanterat gjort det också, om han inte att slutat med att stå där och stampa och säga "nu struntar jag minsann i det här".

Men nu är vi sams igen och en del av slipdammet är borta. Själv ska jag börja rycka brädor i matrummet och ta igen det jag missade efter gårdagens snabbresa till bortamatch i Härnösand.
Nog för att det kommer en helg, men den är fylld med hockey, enrishämtning, kransbindning, ljusstöpning och glögg. Full med andra ord. Ja, inte jag utan helgen.

Stoppa tiden - jag vill kliva av eller på eller vad som helst som gör att jag hinner med. Och simma hann jag inte.

Ohmy. Jag hade långa listan som endast kunde utföras på en ledig dag. Som idag. Den dan försvann med oanad hastighet när nyhetschefen ringde med andan i halsen.

Jag blir galen på slipdammet. Det skulle ha varit väck vid det här laget, men lär inte lämna huset förrän ikväll. Skit. Men okej, bara jag blir av med det innan natten så.

Jag tänker förresten simma också.

Det är väl själva satan att av en hel uppsjö med laminatskivor, så är det intgen som har det utlimata måttet? Lagen om alltings jävlighet.

Ja, det kan man ju minst sagt undra om jag är. Varför skulle man annars åka 16 mil en onsdagkväll enlkel väg för att se en division 1-match där man inte ens har barn som spelar?

Har jut kommit hem frå Härnösand och kastat isäng minstingen som sov halva vägen. Tänkte vänta in storsonen för vi hann före spelarbusen med god mariginal. I morgon har jag sovmorgon, men jag tänkte slipa lite dörrfoder och måla lite lister, så jag vet inte.

Tapeterna till köket kom idag också, så nu finns det liksom inget att vänta in eller skjuta upp. Bara att skrida till verket.

Men jag ska nog sova först i alla fall....

Jag läste en blogg där en brud hade kommit på det ultimata sättet att ha ett välstädat hem. Så länge det fanns saker på golvet, blev det inget sex hemma. Vilken bra ide!

Eftersom jag har fem barn så borde ni kunna räkna ut vilket kliniskt hus jag måste ha haft då ??? Ja om jag nu hunnit skaffa mig fem tänkte jag. Not.

Sanningen är att hade jag kört efter den principen hade jag varit oskuld fortfarande! Jag hade definitivt varit ogift och barnlös och när jag tänker efter hade det förmodligen varit enklare att ha ett välstädat hem då.

Vi var som sagt på handledarutbildning i lördags. 16-åringen har kommit in i åldern för övningskörning och trots att vi redan har övningskört med två barn som numera har körkort, så måste vi gå den här. Men inte nog med det. Vi lär få gå den tre gånger. Man måste nämligen gå med varje barn man ska handleda. Så innan jag har fått alla mina barn till körkortsinnehavare, har jag förmodligen lika mycket erfarenhet av övningskörning som en nyutexaminerad bilskollärare.

Därmed inte sagt att jag är lika bra som en. Givetvis inte. Dessutom är det är skillnad på egna barn och andras ungar som ni vet. Och just därför tänkte jag faktiskt slå ett slag för den där handledarutbildningen. Jag har hört en massa skitsnack om den från missnöjda föräldrar som inte tyckte att den tillförde någonting.

Faktum är, att i alla fall lördagens handledarutbildning här, var överraskande bra. Jag tyckte det var många bra poänger som bilskollärare Elin fick fram.

Själv undrar jag om det är föräldrarna som inte vill ta till sig information, kanske för att man har bestämt sig i förväg att man inte behöver den där kursen?

Sen kan man givetvis ha synpunkter på kostnaden. 300 kr per person varje gång, vilket gör en knapp tusenlapp per barn för oss. Men då ingick synundersökning och eftersom jag inte har några fritidsproblem och ständigt häcken full, välkomnade jag att slippa all pappersexercis till vägverk och andra myndigheter. Allt fick vi ansöka om där, Elin fixar resten och nu är det bara att tuta och köra.

Hon avslutade med att berätta hur man egentligen skulle tänka när man tyckte att ens barn var klart för uppkörning. ”Kan jag låna ut min bil till mitt barn nu och veta att barn och bil är i trygga händer”

Jag är helt säker på att mina barn och andras aldrig skulle räknas som körkortsklara före 45 års ålder med det kriteriet!

Det är söndag kväll och jag är helt utvilad inför veckan. Försöker jag intala mig själv alltså. I själva verket är jag som en urkramad disktrasa efter fyra hockeymatcher, en påbörjad hallrenovering, en handledarutbildning för 16-åringens körkort och en 11-åring som såg misstänkt blek ut och dessutom klagade på huvudvärk innan han gick och lade sig. Ja och så har jag jobbat en del också.

Tvättkorgarna är fyllda med ömsom ren ovikt tvätt och ömsom sånt som jag borde ha hunnit tvätta i helgen. Allt är totalt kaos efter att vi sågat upp lite väggar och inte fanken hann jag måla allt jag skulle i helgen. Vad hade jag väntat mig? Tidsoptimisten nummer ett.

Slipdammet ligger som en grå hinna lite överallt och just nu känns det oöverstigligt att ens plocka ur diskmaskinen. För att inte tala om att hänga en tvätt. Och så har jag tån som är ömmande och röd och som jag försöker peta in gröna lappar under nageln på.

Just nu tänker jag att om jag tycker tillräckligt synd om mig själv, så kanske det blir som i den där sagan om mäster skräddare eller vad han nu hette. Ni vet han som hade tusen barn och inga pengar och jobbade dygnet runt och det räckte ändå inte. När han somnade av pur utmattning så kom småtomtarna fram och gjorde klara hans alster medan han sov.

Så i morgon när jag vaknar har någon sågat mina lister, målat och tapetserat min hall. Samt plockat ur diskmaskinen.