Jösses vilken speedad helg. Jag tror jag börjar vara för gammal för sånt. Eller det tar i alla fall tid att återhämta sig på ett helt annat sätt. Men kul hade vi och jag tror rent av jag ska ta mig i kragen och berätta lite om det ..i morgon. Nu är jag helt slut efter att ha burit möbler, fönster och virke som en besatt. Men gamla altanen är riven och fem nya stolpar gjutna. Jag har en massa nya projekt för cementen som är över men jag tror jag måste vänta tills altanen är klar i alla fall.

I morgon ska halldelen struktureras om med en inbyggd ny takhög skohylla. Tänk om det rent skulle kunna bli lite ordning hemma på sikt?

Stordottern är hemma och ligger i soffan och skrattar högljutt tillsammans med sin syster. 18-årige sonen sitter vid köksbordet med fysikböckerna framför sig och sin morbror i telefonen. Äntligen hade man nån nytta av brorsans år på Chalmers i teknisk fysik! Jag är nämligen totalt out vad gäller sista årets fysik på naturprogrammet.

Och själv tror jag att jag faktiskt ska gå och lägga mig. Har en riktig tuff jobbardag framför mig och med tanke på hur upp och ner det är här, så skulle jag behöva göra en hushållsmassaker och sopa ner spillrorna i nån cointainer.

Just nu känns vindrickande på min nya altan väldigt avlägset.

Jag måste ha långt hår. NU. Seriöst. Det blir inte samma feeling att åka runt i en graffitimålad folkabuss från 60-talet och se ut som man skulle göra lumpen på K4. Det känns inte lika hippieaktigt att gå runt i orange batiktunika med tråk-frilla. Bussen hade förresten fått 32 tvåor på besiktningen i onsdags. Jag trodde inte ens det var möjligt. Brorsonen kanske försöker skrämma oss?

Hade jag vetat för 10 dagar sen att vi skulle kidnappa svägerskan och köra på hippietema, så hade jag inte klippt mig. Då kunde jag åtminstone ha fått på en och annan pärla på hårtopparna. Nu kan jag fasen inte ens linda en slinga halvägs runt min tumme, så alla förslag om dreads kan ni släppa.

Jag och svägerskan P sydde tunikor och knöt batik till ett i natt. Sen färgade jag. Ska strax ner och lossa knutarna och med tanke på hur orange jag är om händerna, så blir det säkert syligt i alla fall.  Det är ju tur man spar på allt krafs för jag hade tom kvar cernitlera till peace-smycken. Den lär ju inte ha varit använd sen 80-talet men funkade ändå.

Hair-skivan dånar ur högtalarna, precis som den ska göra i folkabussen i morrn. Syrran kommer strax hit och ska utvidga jeans. Nertill. Jag håller på att sy in några kilar i brunblommigt. Dagens samhällsproblem blir att fundera över om jag ska ha skavsår av dotterns flipflops eller av hennes converse. Det blir kanske kallt att gå helt barfota när det nu ska bli typ fem grader i morgon.

Igår lastade jag av tre ton virke på ett ungefär. Det känns i alla fall så. Idag kommer plåten och cementen att landa på min gräsmatta. PÅ morsdag ska alla i familjen lyda mamma och röja altan. Och sen blir det riva och bygga av.

I takt med mina insikter om reglar och läkt insåg jag att virkesindustrin ägnar sig åt smygrasism. ELler åtminstone hets mot folkgrupp i den mån nu norrlänningar och gotlänningar är egna folkgrupper. Alltså, av vilken anledning ska det vara billigare för stockholmarna att sitta och glassa på sin altan än för mig? Samma virkeskedja har olika priser beroende var i landet man bor. Dyrast är Norrland och Visby. Billigast är förstås Stockholm och Göteborg.

Det där systemet blir ju dubbelt orättvist eftersom de kan sitta mycket längre tid på sina altaner i sitt klimat. Jag får en mycket högre timtid som accelererar kopiöst när det både är dyrare och dessutom kortare brukstid.

Sånt har jag retat upp mig på idag mellan virkesmätningen. Gjorde ett par snabbjobb idag och sen har jag och minstingarna ägnat åt oss att bära virke medan maken är på fest. Jag vet inte om han får sitta på min altan i sommar.

I morgon är det hans sovmorgon och jag tänker åka och hämta 300 löpmeter till som ska lastas av. Vi får se hur prioriteringen ligger. Jag vet hur min ser ut i alla fall.

Var är mitt glamourösa liv? Hur kan toapapper ta slut, alla mjölk vara sur och botten gå ur soppåsen inom loppet av tio minuter? Jag ska stämma gud. Det här var inte alls vad jag hade tänkt mig!

Mina metoder att stå ut med skitliv är väl beprövade. När man är på väg ner i det svarta hålet bromsar man enklast upp med att höja adrenalinpåslaget lite. Eller mycket. Man lyssnar inte på petitesser som att dygnet bara har 24 timmar och sånt skit. Bästa sättet att slippa tänka och hamna i något sorts uppgivet läge är att gasa sig ur kurvan. Få upp farten till raksträckan helt enkelt.

Vapenvila råder. Jag tror att diskussionsorken dog ut fullständigt när jag i mitt smått maniska tillstånd vände upp och ner på huset. Innan midsommar har vi ny altan och nytt uterum. Och ny hall. I juli målar jag köket illrött. Ja om jag inte kommit på bättre tankar innan dess. Eller sämre kanske.

Men just idag knyter jag batik, slåss med länsstyrelsen och jämför virkespriser. Jag är fan i mig snart expert på tum och löpmeter.

Man kan ju inte leva ett helt liv i ovisshet över vad sälolja används till. Eller ännu värre - att inbilla sig en massa saker den kan användas till! Så nu har jag läst på om Kicki Danielssons mirakelkur med sälolja. Och NEJ det är inte ett antabus, det förhindrar inte att man mellan varven hamnar i situationer som man borde ha hållit sig ifrån. Gjorde den det skulle jag nog ha kunnat tänka mig att investera i en burk eller två.

Det är ju helt sjukt förresten. Jag googlar på Sälolja och hittar tretusen sidor ungefär. Redan på första sidan finns det nio av tio artiklar om sälolja och dess beståndsdelar. Jag väljer den tionde- Kicki Danielssons egen berättelse som säloljans livräddande effekter. Ja jävlars vad kommersiell jag är mellan varven.

Säloljan säljs i hälsofackhandeln och utvinns ur sälspäck. Enligt företaget innehåller preparatet fettsyran DPA som visat sig ha mycket god effekt på reumatism, ledbesvär och inflammatoriska tarmbesvär. Djurrättsaktivisterna borde jubla över att man använder gamla harpunerade eller skjutna sälar till utvinning av sälolja. De klubbade unga små rackarna är för magra. Mer späck- mer sälolja.

Man lär sig nåt nytt varje dag. Thats for sure.

Vad tusan använder man sälolja till? Jag visste inte ens att det fanns, förrän en så kallad "advertising banner"  dök upp med ännu en av de där odefinerbara sakerna man praktiskt taget inte ska kunna klara sig utan. Prova sälolja i 30 dagar. Varför det? Mina fantasier skenar iväg. Långt. Får jag blankare päls eller bättre vattenavstötning?

Eller finns det helt andra användningsområden? Invärtes eller utvärtes? Eller utvärtes på ena någon och invärtes på motparten? 

En mörk modell står leende bredvid texten som säger mig precis ingenting. Men hon lär inte få mig att prova sälolja i 30 dagar - inte ens gratis.

Jag kan inte fatta att man kan vakna kvart i sju och känna sig pigg, för att sedan somna om och hinna ner i djupsömn på tre röda. Så djup att jag 22 minuter senare är så sjukt trött och jag ser stjärnor när jag försöker ta mig ur sängen. Läste nånstans att snozzandet är det värsta slöseri med tid man kan ägna sig åt. Grattis mig. Då slösar jag bort en sådär 20 minuter varje morgon. Men det hade jag ju kunnat räkna ut själv kanske.

Och när jag väl kommit upp och t'änker att jag gott kan lägga mig när ungarna har gått till skolan- ja då är det liksom too late. För DÅ tycker jag det är slösigt att lägga mig igen, när jag blickar ut över högarna med vad jag borde göra istället. Jag börjar tro att jag aldrig skulle klara ett vanligt jobb, där jag måste vara påklädd innan tio. Varje dag. Jobba går utmärkti i morgonrock också. För det är ju inte så att jag sitter sysslolös direkt.

Sov pissdåligt i natt. Kunde inte somna och vred och vände länge i sängen. Man känner sig extra ensam när någon ligger bredvid och snarkar i godan ro, alldeles obekymrad om livet. Jag har alltid haft svårt att förstå att man kan sova är man är så ledsen eller så bekymrad. I min värld är det liksom en signal att man inte tar saker på allvar. Men jag önskar att jag hade den där egenskapen.

Well, efter att ha väckts av telefon i vad jag tyckte var ottan, snavade jag in och räckte över luren till 13-åringen. Hon borde få egen telefon på sitt rum, för hon är klassenes sambandscentral varje morgon. Det är dit man ringer när man undrar om man ska ha utegympa, matsäck, vad man har för läxa, eller är allmänt sällskapssjuk. VI har ett till sådant barn. När jag tänker efter så är det ohyggligt fascinerande så lika de är på många saker. Och tänker jag ett steg till så vet jag ju hur det var med mig när jag var liten. Same shit. Men inte ringde nån till mina bröder.

Det måste per automatik vara rena semestern att vara född lillebror. Det kan man tydligen fortsätta med hela livet sen också. Särskilt om man gifter sig med en storasyster. Ett bra taktiskt drag.

För ett ögonblick stod jag i köket och funderade på hur jag skulle kunna orsaka så stor skada som möjligt. Den oerhört löjliga tanken om att rycka ur nätverkskablen i källaren och därmed strypa hans internet slog mig plötsligt. Det är ju dit han brukar ta sin tillflykt när saker blir för jobbiga att konfronteras med. Det är mycket lättare att sitta på ett forum och diskutera nästa års värvningar än att ta itu med livet.

Och vem bestämmer när en diskussion är avslutad? Varför är det så att ens motpart anser sig ha rätten att avsluta den när han vill? Trots att jag inte vill?

Och hur kan man säga att diskussionen inte leder någonvart, när man klipper den så snart den börjar leda någon vart?

Varför är det så svårt att lyssna färdigt på vad jag har att säga?

"Jag hör vad du säger". Nej, du gör inte det. DU hör att jag säger något, du hör inte VAD jag säger.  

I nästa sekund lindas armarna runt halsen. Den ärligt menade försoningskramen bränner sår i redan skadad, ömtålig och nernött hud. Den sticker och bränner. Jag försöker skyla mig. Försvara mig. Hur ska jag kunna ta något på allvar när kasten är så snabba mellan svart och vitt, mellan liv och död, mellan fortsättning och slut?

Så gick ännu en dag åt till att fundera över livet och vad det ska ha för inriktning hädanefter. Under tiden fick 13-åringen sin cykel målad och sovrummet blev rensat.

Men energin rinner ur mig sakta, sakta. Och den fylls likosm aldrig på numera. Det ständiga läckaget gör en obarmhärtigt trött och less. Och jag måste hitta ett sätt att täppa till läckorna. Hur fan det nu ska gå till.

Jag tycker att jag redan provat allt.

 Same , same but different. För i varje nytt vapenskrammel dör en bit till av mig. Till slut har jag amputerat mitt hjärta. Bit för bit.