Jag har ett ganska hett temperament, men ibland kan jag överraska med tålamod. Det händer till exempel när ungarna spiller ut tre liter vatten över köksbordet. Det är ju liksom ingen vits att skrika då, brukar jag tänka. Det som är gjort är ju gjort.

Min man har inte haft fullt lika bra tålamod med just det. Barnen gör fortfarande parodier på när han gapade och skrek åt vår äldsta när hon råkade ställa en tom pizzakartong under vattenkranen, vilket resulterade i att det spolades ut massor av vatten på köksgolvet. Min man blev skogstokig. Det hjälpte inte direkt till att dottern fick ett fnitteranfall för att han såg så rolig ut i all sin ilska. Hans "Det där är INTE roligt" har de levt på i många år nu.

Men nu är mamman stressad över att strömmen är borta och hips vips så har 15-åringen lyckats drälla ut ett STORT glas vatten över köksbordet.
I maskopi med sin syster och bror börjar hon parodiera på pappa, men idag biter inte det.
Han skrattar med ungarna.
Men jag blir tokirriterad över att hon inte torkar upp och ser rött.
"Hämta trasan och torka upp det där genast" vrålar jag.
Hon tittar på mig, på min man, på mig igen och säger
'Vad fan..har ni bytt kropp eller?'

Det blev ohyggligt mörkt nyss. Strömmen gick och ungarna blev överlyckliga. Plötsligt hade vi tända stearinljus överallt. Jag var inte fullt lika lycklig eftersom jag satt vid datorn och skrev hockey.

Så ploppar det till och det blir ljust. Jag slår igång datorn och hinner skriva ytterligare tre meningar innan det är klippt igen. Ungarna är fortfarande glada och får med sig pappan på sällskapsspel i ljusskenet. Jag är stressad.

Så blinkar det till igen, men jag hinner inte ens slå igång datorn innan huset är mörklagt igen.  Förbaskat  också. Man har ingen koll på hur länge strömmen ska vara borta heller.

När det har gått tio minuter börjar jag bita på naglarna. Men vänta nu...det piper i kylen? Det kan det väl inte göra om vi inte har ström?
När jag slår igång datorn funkar den utmärkt i det för övrigt becksvarta huset. Mycket märkligt.

13-åringen löser mitt problem.
"Det var så mysigt med strömavbrott så vi släckte alla lampor och allt annat när strömmen kom tillbaka"

Så här har den tillfälligt förvirrade mamman suttit och stressat upp sig i onödan. Livet är hårt - och mörkt

Vi trodde vi var framåt i nutidens samhälle. Bevisligen fanns det folk som brydde sig redan 1888. Jag undrar mycket över vad den här journalisten hade för bakgrund och hur han sågs på av de som läste?

Ett stackars "legebarn" i Konga, Småland, toges härondagen omhand af sju vårdare och skiekats till en arreudator för att hjelpa denne med diverse arbeten. Pojken var iklädd en mycket lätt kostym och denna var dessutom mycket bristfällig. Benkläderna voro så söndriga att de icke gjorde skäl för namnet längre. Den dagen var det ända till 2 a 8 grader kallt. Också voro pojkens ben, som skymtade fram bak trasorna, allddes blodröda af köld.

En medlidsam person som händelsevis fick syn på förhållandet, ömkade sig öfver det arma barnet och sade till ett par personer, att det var omenskligt att behandla gossen på ett sådant sätt; men dessa cmlnst skrattade och svarade, »att ett sådan der pojkdj-l bör härdas,»

I allmänhet är det inte bättre bostäldt med den mat, som bestås sådana barn. Den utgöres ofta af födoämnen, som ingen annan af familjen vill fortära.

 Jag måste fortsätta med Sundsvalls tidning 1888. Helt fascinerande.Tänk vad vi tror att vi har hunnit långt, och lika fullt kan man översätta dåtidens artiklar till nutid och de skulle vara lika aktuella nu. Som den här texten om kvinnomisshandel. Intressant med skrivarens ställningstagande för kvinnan.

Ett Odjur till äkta man, kan man med skäl kalla en person i V. församling, Småland. I ett tjugutal år har han dagligen på det mest brutala sätt behandlat sin stackars hustru, som det oaktadt städse »stått på tå» för mannen och gjort allt för att vara honom till lags.

Många nätter har den arma kvinnan fått tillbringa i den närbelägna
skogen, ty i husen har hon ej vågat vistas då berserkaraseriet kommit öfver mannen. Så t ex. släpade han hustrun till en bänk, som användes vid slagt, slipade en knif under det han tvang sitt offer att ligga kvar och skulle just som han sade »märka henne», då lyckligtvis folk anlände och hindrade honom från den tilltänkta våldsgerningon.

Flere gånger har hustron gått ifrån honom, då han blifvit för svår, men hvarje gång på hans böner och löfte om bättring återvänt. Andra personer äro rädda att komma i onåd hos mannen om de gjorde någon anmälan oeh så för saken fortfara.Den sista tiden ha emellertid sådana upptraden egt rum, att andra åtgärder måste komma att vidtagas.

 Funderar lite över det här med hur tidningarna skandalskriver saker numera. Jag läser Sundsvalls tidning från 1888, och överraskas. Jag tror jag gillar dödsrunorna i den form jag hittade där. Jag har alltid sagt till mina barn att om jag skulle ta livet av mig, så ska det framgå i min dödsruna att det är just det jag har gjort. SÅ rakt och enkelt som möjligt så slipper folk sprida rykten.

Jag hittade den här i Sundsvalls tidning:

Åldrig sjelfmördare. Åttiotvåårige förre majoren E. C. Norlin, Svarthäll, Arboga, afhände sig i fredags lifvet med ett skott genom hufvudut. På senare tiden sjuklig, ansåg han sig ej hafva något att vidare lefva för enligt hvad han sjelf tecknat på en papperslapp. Han var en mycket använd kommunalman.
S. P.

- Maaaaaammaaaaaa!

Illvrålet från innebandyrummet i källaren når mig. Sonen kommer springande uppför trappan med kompisarna A och T i släptåg.

- Vi har en spelarskada, säger han myndigt.

- Okej, någon som blöder? frågar jag

- Nä, A fick en oturlig armbåge i ögat, men vi fixar det själva, säger sonen och sätter kurs mot köket.

Eftersom A inte ser döende ut, varken gråter , blöder eller skriker, så återgår jag till det jag håller på med. Några sekunder senare hör jag frysdörren i köket slå igen.

- Hörrni vad gör ni? undrar jag.

- Vi kyler, ropar gossarna.

När jag kommer in i köket sitter A med en gigantisk bit djupfryst pölsa tryckt mot ögonbrynet.

-  Ja vi hade ingen fryst palt, förklarar sonen.

A hämtar sig snabbt från spelarskadan. Tre minuter senare är det match i källaren igen. Fatta om Björklövarna visste hur snabbt och effektivt man hämtar sig med hjälp av en bit fryst pölsa.

Jag måste förresten ha synts väldigt bra i TV-sändningen  rån hockeynmed tanke på mängden sms som pep in i min telefon. Eller är folk bara så kopiöst uppmärksamma?

Jag får nog se reprisen i morgon.

Jodå, visst ska man vara nöjd med en poäng borta mot hemmastarka Löven. Men det är man ju inte. Särskilt inte när man har 11 sekunder kvar till att vinna matchen. Och tre poäng.

Karlberg måste vara smyglövare. Han gör alltid sina sämsta matcher i den arenan. Jag misstänker att det beror på att han spelat här ett år och plötsligt tror att han är med i motståndarlaget. Jag ser ingen annan förklaring.

MIN man är ett ständigt irritationsmoment på hockeymatcherna. Jag vet inte hur han lyckas få mig på dåligt humör hela tiden, men det gör han. Naturlig talang? Man kan låta bli att kommentera allting "ur neutral synvinkel". Hans blir nämligen aldrig neutral. Och han glömmer lätt hur det är att hålla på ett lag.

Jag tror inte jag kommer att kunna vara tyst på en enda Skellefteåmatch till där de förlorar. MItt paradexempel var när de torskade med 0-6 mot Brynäs i fjol och jag sa INTE ett pip på hela matchen. Det kallas empati. Han har aldrig hört talas om sånt.