Trettiofyra pilliga kökshandtag målar man inte gärna mer än fem gånger, det försäkrar jag. Jag spyr snart när jag ser julrött.

Det var nära att jag såg rött. I alla bemärkelser. Efter att ha gjort ena väggen i köket röd, tänkte jag att vi kunde piffa upp de gamla grå handtagen lite. Hur svårt kan det vara att måla dem i en klatschig signalröd färg?

Hur svårt som helst, skulle det visa sig.

Jag gick igenom färgkartan hos min privata färgblandare Samuel. Han brukar ha synpunkter på mina färgval, inte minst när jag målade mina trädgårsdmöbler neongröna för tre år sen. Eller när jag målade garderoberna i sovrummet i guld i fjol. Och nu skulle jag alltså ha något riktigt rött. Han såg mycket skeptisk ut men blandade snällt ihop färgen som var de rödaste röda vi kunde hitta.

När jag hade målat ett par varv kunde jag konstatera att den där drog mer åt korall. Jag är inte knusslig men en svagt rosa ton på kökshandtagen skar sig nåt kopiöst mot det mer roströda på tapeten. Så jag åkte tillbaka till stackars Samuel som engagerade sig i min färgblandning. Det visade sig nämligen att rött är den svåraste av alla färger att få till. Och jag trodde ju det var den lättaste.

Efter att ha gått igenom några hundra färger konstaterade vi att det inte fanns en enda sketen färg som passade. Inte EN!

Har man målat de där pillriga femtioelva handtagen tre gånger (ja jag grundade också) är man inte sugen på att måla dem tre varv till. Blanda en egen då, tyckte jag.

Kunden har alltid rätt så Samuel stoppade in en färgburk i apparaten och började trycka på lite knappar.

”Jag minns inte riktigt vad det var vi använde förut i det andra färgsystemet jag jobbade med men…” sa han och duttade i lite gult och lite ockra och lite ..svart? Ja, alltså, jag är inte riktigt säker, men han skakade burken, öppnade och jämförde med min koralliga, hällde i lite mer, skakade och öppnade osv. Till slut enades vi om att den där färgen möjligen kunde funka. Det är ju omöjligt att se när den inte är torr dessutom. Det fanns bara en hake.

” Kom för guds skull inte hit och be om en burk till, för jag har ingen aning om hur vi blandat. Du kan aldrig få den färgen exakt igen” sa Samuel.

Jag åkte hem och målade en natt till. Och jisses så snyggt det blev. Handtagen var absolut perfekta. Ja färgen var så perfekt att jag målade hyllorna i ett flygande fläng. Ungefär halvvägs in i hyllpartiet insåg jag att färgen inte kommer att räcka. Jag fuskade lite och målade bara synliga delar, och så kan jag ju alltid traska in till Samuel och be om en burk till på de osynliga partierna…jag menar..han har ju färgminne, nog kommer han ihåg ungefär hur han har blandat…tänkte jag.

Lagom till jag var helt nöjd med lösningen inser jag plötsligt att den breda kakellisten ovanför långa diskbänken i köket ska målas i samma färg. Helst. Och den är väldigt, väldigt synlig.

Så nu sitter jag här och biter på naglarna och undrar om jag vågar gå in till Samuel och be om en burk till i alla fall. Han kommer att slita sitt hår och föreslå guld eller neongrönt eller vad som helst!

Jag är så irriterad på mig själv. Irriterad för att jag hemfaller åt gamla synder i en blink. Det handlar inte om godisätning och sånt, nej något mycket värre.  Jag stänger av mina system.

I natt när jag målade kökshandtag efter midnatt kände jag plötsligt att jag var yr.

Äh, jag är nog trött, tänker jag. Det blir lite snålt med sömn när man ska trycka in en massa målande och tapetserande i en annars ganska pressad vardag.

Men det där yra gav inte med sig. Och plötsligt slog det mig att jag känner igen känslan. Jag har feber!  Det man borde göra då, är naturligtvis att gå och lägga sig omgående. Gör jag det? Svar nej. I ett rasande tempo svullnade hals och öron åt och jag övermannades av en gigantisk huvudvärk. Då gick jag och la mig. Å andra sidan var det precis när jag hade målat klart, skulle tro att det fanns en koppling i det där med att tillåta sig att känna av systemen när man tycker att man kan.

Sen låg jag i sängen med febertermometern och irriterade mig på att jag inte hade känt att jag höll på att bli sjuk. Brukar man inte bli matt? Ont i lederna? Frossa? 

Nä, tydligen kommer det bara utan förvarning på en sekund, tänkte jag buttert.

Men när jag legat en stund till så insåg jag plötsligt att det jag hade lovat mig själv inför hösten – att känna efter bättre- plötsligt inte alls fungerar.

För nog fasen hade jag egentligen känt att jag höll på att bli sjuk. Lyssna här.

1)      Jag var och simmade och tyckte att folk, som jag normalt simmar betydligt fortare än, plötsligt hade skaffat sig råkondis för jag var ruggigt mycket långsammare.

2)      Jag hade så ont i mina knän, vilket jag förklarade med att jag nog hade knyckt till dem när jag sköt ifrån vid kanten.

3)      Jag frös som en gris när jag klev ur bassängen, jag som är världens varmblod och aldrig fryser.

4)      Jag fick någon sorts konstiga värmeutslag i bastun, ända från bröstkorgen och ner till vaderna. Gud vad det måste vara varmt i bastun idag tänkte jag.

5)      Jag frös en massa hemma på kvällen när jag satt och jobbade. Jäkla idiot som inte hade tillräckligt med kläder på dig när du gick hem från badet och kylde ner dig, skyll dig själv, tänkte jag.

Sen sitter jag där och irriterar mig på att jag plötsligt blir sjuk och att jag minsann inte fått minsta lilla föraning. Det, mina vänner, är SJUKT.

Jag glömde förresten 13-åringens höjdarkommentar till sin mentor.

Idag när vi satt där frågade hennes mentor hur det kunde komma sig att hon hade så oerhört lätt för att lära sig allt.
"Jag har bra gener" svarade ungen.

Jag undrar om hon hade tänkt sig högre månadspeng, eller om hon instinktivt kände på sig att det snart vankas julklappar och att det möjligen kan löna sig att vara snäll i slutet av året?

Jag var på 13-åringens utvecklingssamtal idag. Det bjöd inte på några överraksningar alls. MVG i allt. Strukturerad, mogen och pålitlig. Jobbar lika bra i grupp som individuellt. Tar initiativ och ansvar för sitt arbete. Idérik och inspirerande. Listan kan göras lång. Det fanns ingen lärare i något ämne i denna sjundeklass som hade någon motsatt uppfattning.

Man borde gå ut stolt och glad från ett sånt möte. Det är jag väl också. Men hennes mentors kommentar när vi skulle gå var tillräckligt för att göra mig irriterad.

" Jadu I, tänk om alla elever var lika duktiga som du. Vad tråkigt vi lärare skulle ha det då"

Jag fattar att det var sagt i något slags konstig välmening, men det ger ju inte direkt signaler till ungarna att det är bra att vara duktig. Stackars fröken då....NOT.

Nä, då gillar jag mattelärarens omdöme bättre.

"Vilken kanontjej du är, du kommer att kunna gå hur långt som helst om du vill. Nu räknar du A,  B och C-uppgifterna hur snabbt och enkelt som helst. Jag måste hitta större utmaningar åt dig. Svårare ekvationer? Finns det något du känner att du vill jobba mer med? Jag har tagit kontakt med de andra mattelärarna för att hitta utmanande uppgifter som passar dig"

Det finns inget nytt att rapportera i mitt fattiga liv. Och jag är less på att gnälla om slipdamm och tapeter. Ikväll kommer i alla fall matrummet att bli helt klart och vardagsrummet kan man skura bort slipdammet ifrån nu. Då återstår väl bara en sisådär tre veckors jobb med resten...men vi tar en bit i taget och gör det vi hinner på lediga stunder. Det är enda möjligheten just nu.

Min tidsoptimism är  förödande ibland.

Det är så många saker jag funderar på som gör mig irriterad på folk i min närhet. Då är det bra att gå. Och simma.

Jag tog mig upp i morse och var på badet före nio, tankad med havregrynsgröt och linfrö. NU känns huvudet lite klarare så jag tror jag överlever enrishämtningen i skogen med 13-åringen och ett extrabarn. Sen ska vi stöpa ljus. Och julefriden ska infinna sig i slipdammet.

 Nu har jag gjort en resa genom min barndom minsann. Morsan var lite impad över att jag hade sån järnkoll på vilka tapetlager som kunde tänkas dyka upp bakom boaseringen. Och faktiskt, jag har hunnit igenom dem alla. Den klassiska 70-talsbruna, den prickiga stänktapeten som kom dit i slutet av 70, våra pastelliga på 80-talet, till de mer gräddvita med fruktbård, som suttit tills nu.

Icke att förglömma den jag helst av allt ville se, det fanns kvar en saml, smal remsa av den ljusa gul-grön-blommiga tapeten som var den första som satt i köket när huset byggdes 1970.

Jag hade nästan kunnat tänka mig en fondvägg med just den, för den är jävligt inne just nu.

Men nu skall här flyta blod utför väggarna. Eller jul. Eller vad vi nu ska kalla den där röda färgen som gör entre under eftermiddagen.

Men åååååh. Jag får inget gjort, tycker jag. Går omkring som en osalig ande och tänker BARA på matchen ikväll. När jag borde tänka på brädor och penslar.

Nåja, jag har rivit ner det mesta av vad som finns på väggarna i köket i alla fall. Alltid en start. Rätt vad det är hinner jag klistra upp fyra tapetvåder till fondväggen ändå.