Jag var ute på en trafikolycka igår. En riktigt otäck sådan. När jag kom dit satt båda de olycksdrabbade fortfarande fastklämda i bilen.

Det blir ett ganska ordentligt adrenalinpåslag i de där situationerna.
Man ska hinna ringa och uppdatera webben flera gånger, man ska ta mobilbilder som snabbt ska in på webben, man ska ta bilder med vanliga digitalen som ska användas i papperstidningen, man ska prata med räddningschefer och hålla sig ajour med allt som händer och sortera bort sådant som inte är av värde. Igår blev det extra mycket fotande eftersom de skickade ner ambulanshelikoptern också och den landade inte riktigt i närheten av bilen.

Och samtidigt ska man inte vara i vägen med hänsyn till både de inblandade och räddningspersonal som måste göra sitt jobb. Jag försöker hålla en låg profil och helst varken höras eller synas. Och jag åker aldrig ut på en olycka i färgglada kläder, eftersom jag aldrig vet vilka människor jag kommer att få prata med och i vilket skick de är. För mig handlar det om någon sorts respekt. Det skulle kännas helt fel att stå i orangeblommig kort klänning framför någon som just har mist sin pappa till exempel. Jag vill liksom vara neutral på något sätt.

Man hinner inte känna så mycket på plats.
Det är först när man fått iväg alla bilder, skrivit all text, ringt och dubbelkollat alla fakta, som luften liksom går ur. Bearbetningen börjar. Och det är först då som jag hinner känna efter hur jag mår.

Igår mådde jag inte bra alls. Jag vet inte varför den här olyckan tog mig så ovanligt hårt. Ingen dog. Räddningsarbetet gick ganska smidigt. Jag kunde stå på en plats där jag hade full koll på händelserna och inte var varken synlig eller i vägen. Man kan tänka att jag borde börja vara van.

Ändå tog det så hårt igår. Jag pratade med en av brandmännen och vi konstaterade att vi faktiskt varit ute på fler olyckor, med ännu värre utgång, på just den där platsen. Det är så oförklarligt. Som att det går ett stråk av död kring just den där vägsträckan som inte ser ett dugg farlig ut på något sätt.
Jag saktar alltid in när jag kör där själv. Helt omotiverat. Men jag har liksom en dålig känsla där.

Jag har sovit dåligt i natt. Varje gång jag vaknat till har jag sett bilder från olyckan flimra förbi. Hans ansikte oigenkännligt. Sida vid sida i bilen, med intensivt arbetande räddningstjänst. Jag hör ljuden från räddningsarbetet på platsen. Skriken från de som sitter där. Jag tänker på de drabbades anhöriga och hur de mår. Hur de själva mår, hur ont de har där de ligger på IVA. Man undrar hur det gick. Om det blir helt bra.

Och så hinner man tänka vad mycket man har att vara tacksam över själv. Det är en tanke man borde tänka oftare.

 Jag älskar mitt italienskinspirerade fruktfat som man kan plocka isär dessutom. Blombuketten jag fick av ett av mina "extrabarn" var så himla fin den också.

Jorå, födelsedagen avlöpte bara fint. Jag väcktes av man och barn med frukost på säng halv sju, för att 16-åringen skulle hinna med fem i sjubussen in till gymnasieskolan. Kan inte påstå att hennes syskon var alldeles överlyckliga för det.

Jag fick en massa skojiga presenter. 16-åringen hade fixat en skiva med favvolåtarna från alla HENNES skivor. Det är en gedigen uppgift att lära sig skilja olika band från varandra!
Storsonen  och lillasystern hade köpt en keps åt mig med det informativa trycket 'Paparazzi' på. 11-åringen hade gjort en måttbeställd kakellist i slöjden åt mig. Och min man hade köpt en ny julservis och lite annat smått och gott, allt i färg till mitt designade MIN-röda-kök.

Bland annat hade han köpt ett italienskinspirerat fruktfat som han tänkte ha till julgodis?!?! No way. När det blir så fint med mandariner på?

Han höll andan när jag öppnade paketet och sa att han hoppades att de röda färgerna skulle gå ihop. Är det en sak jag är väldigt säker på så är det att min man och jag har diametralt olika uppfattningar om vad som 'går ihop' och inte. Så ja, jag skulle nog säga att det skar sig ganska extremt mot den MIN-röda väggen.

Fast det gör ju inget tänker jag. Jag älskar verkligen det där fatet! Och vi har ju några vita väggar kvar i huset också.

Jag fick just ett sms från min 13-årige systerson som semestrar i Thailand.
"Grattis på födelsedagen. Vi är ledsna att vi missar kalaset men går du in på Apan så firar vi dig där om en liten stund. GRATTIS"

Ja, då vet ni det. Det är på Apan, dvs den stora norrländska ungdomscommunityn Apberget, som vi firar som värst idag!
Det är tur kärringen hänger med i dataåldern.

Sista kvällen som 44-åring. I morgon blir jag 45. På något sätt låter det så väldigt mycket värre. Man är på väg mot 50 med stormsteg. Jag brukar inte låta det där med åldern hindra mig särskilt mycket här i världen.  Jag gör det jag vill ändå, även om många har synpunkter på mig och mitt sätt att vara.

 

För det passar sig inte att stå i matchtröja i en hockeyklack när man är medelålders. Man ska akta sig för att le alltför glatt på krogen, för när som helst kan någon få för sig att man är patetisk och inne i det omtalade leopardstadiet. Man ska definitivt inte ha svart-röd-randiga torgvantar med döskallar på. Grönt nagellack bör man undvika. Och så ska man akta sig för att slänga alltför mycket käft med hockeypojkarna, för vem vet om hon inte är lite intresserad ändå.

 

Ibland blir jag hjärtligt trött på alla som ska ha synpunkter på ditt och datt. Eller kanske mest förvånad, eftersom jag själv aldrig har förstått det där med intresset för vad alla andra har för sig. Jag har många färgstarka kvinnor runt omkring mig. Färgstarka på väldigt olika sätt. Och alla har vi en gemensam nämnare. Folk har synpunkter på oss. Långt mer synpunkter än vad de har på män i vår ålder och situation.

 

För om man är man är det alldeles naturligt att stå i en hockeyklack i matchtröja även om man passerat 45. Om man är tillräckligt trevlig på krogen betraktas man som ett kap och inte ett dugg patetisk. Man kan ha ungdomliga kläder utan att det väcker stor uppmärksamhet. Och en man som är slängd i käften med unga tjejer, han har pondus minsann.

 

Visst är det så att vi kvinnor är lite hårdare på att döma varandra än vad män är? Och många män i min egen ålder, har väldigt mycket synpunkter på mitt sätt att vara.

När jag blir sådär irriterad brukar jag tänka på ett talesätt som en 25-årig idrottskille sa till mig en gång.

”En sak ska du ha klart för dig. Kvinnor är som bäst över 40, men män över 30 är för gamla för att inse det”

 

Med den insikten inväntar jag glatt min 45-årsdag och tänker att jag har en jäkla massa roliga år på krogen, i hockeyklackar och i döskallevantar innan jag har gjort det jag ska här på jorden.

 Visst är det lite Alien över våra pepparkakor?

Alltså, våra pepparkakor liknar inget annat. Men 11-åringen tyckte det var väldigt roligt att spritsa med kristyr, för att inte tala om att sätta non-stop på pepparkakorna.

Det är lite intressant det där med kakor som liksom har en själ. Man smäller ju inte i sig tio på raken av sånna här konstverk? Man måste ju liksom se vad det föreställer, vad tanken var. Som katten utan svans som är dekorerad med initialerna PS. Pelle Svanslös, om nu någon inte förstod det.

Döttrarna och en kompis kokade knäck, kola och gjorde marsipangodis medan jag var på hockey igår. Jag ska sätta det där i system. Barnarbete i dess bästa form. Alla är nöjda och glada!

 Jag har inte bakat en endaste pepparkaka i år. Varför skulle jag när det finns andra som tycker det är roligt?

11-åringen och hans kompis bakade pepparkakor hos oss i lördags. Jodå, vi har bakat pepparkakor en vända förut, men de har en benägenhet att ätas upp i ett hårdare tempo än de bakas.

Jag vet inte hur pepparkakorna ser ut i era hem, men jag har i alla fall insett att om man ska ha de där perfekta formerna så kan man utesluta all bakhjälp. Och ärligt talat – vem bryr sig? Är det inte liksom charmen med pepparkakor att de ska vara lite sneda och vinda?

 

Storebror låg i soffan och var måttligt intresserad av baket. Och när inga ursäkter bet på gossarna försökte han med att det var omanligt att baka. Eftersom storebror inte tyckte det var fullt lika omanligt att äta kakorna, så insåg de att en rejält godisdekorerad pepparkaka skulle locka till sig honom. Det är föranledde de där kreativa små rackarna att låta PEPPARkakorna göra skäl för namnet. 

 

Grejen var bara att storebror åt utan en min och föreslog att de skulle ha citronpeppar på alla övriga kakor också. Det är otacksamt att vara lillebror ibland.

"Då var det lördag igen och där satt jag och deppa'" Kommer osökt att tänka på någon gammal svensktoppslåt från när jag var 'ung'. Det var på den tiden dansbanden låg högt på listorna.
Märkligt vad texter sätter sig i skallen på en. Jag undrar hur mycket onödig information i form av låttexter som jag har i skallen?
Fortsättningen på den där låten var i alla fall "Jag tyckte allting verka meningslöst. Men just då kom då kom en rar liten flicka, och mitt problem var löst"
Det är väl knappast något som Svenska akademin skulle ge stående ovationer för?

Ja hur som helst så är det väl inte en särskilt deppig dag, bara lördag. Den vanliga helgmenyn har påbörjats.Det vill säga matsäck i alla olika former. Jag har redan hunnit fylla vår "korvtermos" eftersom 11-åringen har handbollsturnering hela dagen. Nu är de hemmamatcher så det blir till att åka som en skottspole mellan Norrskenshallen och hemma. Det finns för mycket att göra i huset för att jag ska tro mig att vara social dryga timmen mellan matcherna.

Imorgon har båda sönerna hockeymatcher, så det blir en späckad helg. Igen.

Jag fick åka ut på en brand idag. Det är en rätt så komisk situation att stå där med två av sina närmaste grannar som båda är brandmän. Jag brukar säga det när alla bolag åker runt och knackar dörr för att sälja brandsläckare.
"Jag har grannar som fixar det där med stora bilen och långa slangen ni vet"

Vi grannar träffas nästan aldrig under vinterhalvåret när altanperioden är över. I bästa fall hälsar man genom isade bilrutor. Men nu stod vi där alla tre utanför det rökskadade huset.
”Det är visst bara på sånna här tillställningar vi ses nuförtiden” sa en av dem.
Han har helt rätt. Rena kvartersfesten. Våra 'kvartersfester' borde därmed klassa in under epitetet 'heta'. Och hur var det nu då? Är inte brandmän framröstade till landets sexigaste yrkesmän eller?