Jag har så himla ont i tån. Nageltrång kallas det. fick lov att köpa nya stövlar inför veckans jobb i snårskogen med en arkeolog som faktiskt gick i min klass på gymnasiet. Det var ju rätt så kul att träffa honom igen, det medges. Knät värker. Nu måste nåt med ordentligt göras åt hela situationen snart. Skit. Armbågen är öm som fan och mellan ilningarna tappar jag känsel ända ner i handen. Diagnos: Tennisarmbåge. Jamen fiiiint. Visst var det nåt såt jag drömde om? Alla defekter sitter på vänster sida. Det är den högra som är krockad. Är det ett tecken på nåt? För övrigt mår jag skitbra och är himla tillfreds med livet och mig själv, förutom att jag spyr på mitt trista jobb. Men det är en annan femma. OCh medan jag klagar så tänker jag på C som ligger inlagd igen..och hur mycket jag än försöker tänka till henne lite energi så fattar jag att det INTE är kul att ligga där..och vegetera som hon uttryckte det.. Jag måste sluta gnälla.

Jag börjar fan inse att för en utomstående måste mitt liv te sig som ungefär omöjligt. Jag och I har inte gjort annat än pratat om hur vi ska undvika Ledan med stort L i höst. Som om det vore ett problem? Bara för att man har lite lätt höstångest efter en vecka på Korfu? Förra veckan gick nog till historien den med. Det började med att en väldigt kär vän krisade ihop ordentligt. Så pass ordentligt att jag fick ställa in intervjuer med tre kommunalråd och slänga mig i bilen en sådär 40 mil. De följande fem dagarna var en odyssé i panikångestens alla vindlande skrymslen och vrår. Det var en resa mellan hopp och förtvivlan, en insikt i hur bra Stesolid kan vara i vissa fall, kort sagt - en erfarenhet av speciell karaktär. Men man känner sig liten på jorden när någon man älskar svimmar i badrummet, får minnesluckor, sitter på sängen askgrå i ansiktet och skakar medan kallsvetten rinner. De tär att veta att man inte vågar lämna personen ensam alls. Det gör så ont att se någon i det här tillståndet. Den här gången fick jag ta till drastiska åtgärder. Det har handlat om att förhindra att en människa skadar sig själv , och kanske andra också, på olika sätt. Som att överta personens mail och ändra lösen, som att plocka undan alla mobiltelefoner, som att räkna tabletter för att vara säker på att det inte går att göra något som slutar riktigt jävla snorilla. Som att kontrollera var vassa föremål finns. Eller som att prata med barnen i familjen och reda ut vad som just nu händer med en förälder. Det har handlat om basinsatser. Som att åka dit i panik, värma ärtsoppa, prata lugnande och lägga isäng. Som att se till att åtmistone det dagiga nödvändiga fungerar. Skjutsa och hämta hos läkare och sjukgymnast, prata prata prata. Samtidigt har man en så helsickes massa jobb att man bara vill bryta ihop. Man är spyless på valet som jag ska producera tre helsidor inför. Förutom allt annat då. Det är så när man glömmer att man dessutom har en familj som inte direkt tillhör den lilla lugna och att ens man har precis lika mkt att göra, må vara att det är roliga grejer kring hockeyn. Men vi ses i ärlighetens namn inte särskilt mycket, han är borta precis jämt. Med den veckan i botten kändes det inte särskilt motiverande att åka ut på jobb, när min kollega ringer på lördagmorgon och undrar om jag vill ta ett jobbigt jobb. På nåt jävla vis övertalar han mig ändå om att jag ska åka ut och ta några bilder på en olycka. Det visar sig att det är folk jag känner. Deras 1,5-årige lille son har drunknat i grannens trädgårdsdamm. Jag tror faktiskt aldrig jag har känt mig så fruktansvärt bedrövad på ett jobb.Det var så fruktanvärt hemskt på precis alla sätt. Lillkillens storasystrar går i mina tre minsta barns klasser och parallellklasser. Den äldsta, som var hemma med sina småsyskon när det hände, konfirmerades med min dotter för några veckor sedan. Jag har varit ute och gjort andra jobb på familjen förut och jag lider så fruktansvärt med dem. Idag har det varit begravning av lille Konrad. Vila i frid. Det känns inte som ett sammanträffande att ännu en nordmalingskille dog dagen efter. 25 år och ensam på sin motorcykel. Man känner föräldrar och kille. Det är ju så. Alla saker tar så himla hårt, när man är så nere sen förut. När energitappet har varit så stort. Dottern ringde från Spanien och var knäckt för att de haft inbrottsförsök. Även om man är 19 år, kan man få känna sig iten på jorden när man ska kommunicera med spansk polis. Hon ringde nyss från en telefonautomat och berättade att hon blivit av med sin mobil, som legat i hennes kompis väska. EN olycka kommer sällan ensam. Värre för kompisen dock som blivit av med Visakort, pengar och hela skiten. Nåja, det är ju ändå bara materiellt. Jag suktar efter helt andra saker. Igår kväll lade jag mig snett efter 23 efter att ha avverkat ännu ett föräldramöte.Jag sov till halv tio, när jag blev väckt. Det säger lite om min status just nu. Det blir till att ta det lugnt i helgen. Vila sig i form eller nåt. Och tänka på hur jävla tacksam man ska vara för att man är någorlunda frisk och har alla barnen i behåll.

Jag vet. Det är länge sedan. Och varje gång jag funderar på att skriva ner något om vad som precis hänt så tänker jag att det inte går för då måste jag ju skriva om allt som hänt innan dess...och det hinner jag ju inte... Det är ungefär som att det är ingen ide att börja städa om man inte hinner göra färdigt, därför får allt ligga i sju veckor till. Eller som att det inte är idé att börja äta förrätt om man ändå inte kommer att hinna till efterrätten. Nu skulle man ju iofs kunna börja med efterrätten då i alla fall om man nu var sugen på det. Mycket har hänt sen sist, men egentligen inte så mycket av värde. Det var en hektisk vår, med rumsrockader, målning och flyttkartonger. Än mer hektisk eftersom just det där med att rolla höga väggar visade sig vara en axelknäckare. Jag borde ha kunnat räkna ut det innan, men inte då. Det var min sjukgymnast som noterade den akuta försämringen som fick mig ner i nytt tablettmissbruk. Där är jag kvar. Det var en vår med hockeyupplevelser som var så tragiska att jag aldrig trodde jag skulle komma levande ur det. Än mindre hålla ihop ett äktenskap. Eller en familj. Min äldsta dotter tog studenten, precis som hennes klasskamrat (vårt extrabarn) Det blev några sinnesjukt hektiska veckor med klänningssömnad, balfrisyrer, sportbilsfixningar, sko- och smyckesletningar och annt högst oväsentligt bara för att klara av den omsusade balen. Dottern i lång ljusblå prinsessklänning och extrabarnet i svart , kort mer coctailliknande klänning. Det blev studentfest på flashig älvstomt hos lillebror, tillsammans med dotter, extrabarn, brorson och deras japanska utbytesstudent. Det blev champagne, tårar och lyckönskningar. Det blev förvisso en del fix också, inte minst för mina minsta döttrar som satte ihop ett album åt storasyster som var så gripande att tårarna spröt när hon öppnade den. Det blev också en sommar av relationsbekymmer, inte hos mig, men hos många i min närhet och inte minst dottern då. Samtidigt blev det en sommar med mer ledigt än vanligt, en sommar med absolut noll arbetslust och det tycks dessvärre hålla i sig. Det blev också en sommar med oro och ledsenhet för att min gamla mormor, som fyller nittio år i oktober, inte klarar sig själv längre på en enda fläck. Hur gärna hon än vill. Precis som med min svärmor som nu är så dement att hon sällan känner igen ens sina egna barn och än mindre mig och sina barnbarn. Och värre är det förstås att hon nu börjat göra sina turer utan lov och lämnar en inte alldeles pigg svärfar för några timmar på rymmen. Att hon går ut på natten. Att hon plötsligt lagar mat när han sover någon enstaka timme efter midnatt. Åtgärd är på väg där också. Det var konfirmationsläger, det var trädgårdsröjning med hjälp av Skrikrabiatan, det var oräkneliga lass till soptippen med förrådskartonger och fyllda plastsäckar, vilket i nuläget inte syns ett dugg. Men innan jul kanske? Däremot är framsidan av min trädgård väldigt fin, och prydlig på ett sätt som aldrig skådats förr i det här trakterna, läs på den här fastighetsbeteckningen. Jag fick till och med min minimalistiska knappt synliga damm i ordning....en liten stenhög där vattnet bara rinner ner över stenarna för att pumpas runt igen. Jag vill bara ha ljudet av rinnande vatten. Det var fotbollsfestivaler i parti och minut. Det var midsommarfirande i Stockholms skärgård, i ett gammalt barnkolonihus med spöken och vårt sedvanliga ihopplock av människor från alla möjliga håll. Och förstås lika sjukt trevligt som vanligt. Det var till slut konfirmation och en tonåring till som reflekterat över livet och gått från antaganden som att "Gud är ett äckel och hatar mig" till andra kanske viktigare insikter. Som att det finns konfirmationsledare inte accepterar homosexualitet och som inte tvekar att föra fram sin ståndpunkt ganska hårdhänt. Det var också en restresa till Korfu med de fyra yngsta, eftersom stordottern var hemma och jobbade. Vi kom för övrigt hem dagen innan hon åkte till Stockholm för att gå på fest hos Markoolio och sedan flyga vidare till Spanien och en månad där tillsammans med sina kompisar i en av föräldrarnas lägenhet i Torrevieja. Det är för övrigt en gedigen kilomassa sten från grekiska övärlden som pryder dammen. Alldeles tillräckligt för att minstingen skulle bli stoppad i grekiska säkerhetskontrollen, med sin lilla stenfyllda väska, och knappt släppa ut därifrån. Vad var det inte då? Tja, det var inte en sommar med trädgårdsland. Jag ledsnade på skiten i våras och drog en pressenning över alltihop. Väldigt effektivt och enormt tisdsbesparande. Det blev inte heller målat och tapetserat i hallen och köket men det får väl bli i höst. Samma sak med sovrummet. Och samma sak med upprensningen av kontoret. Samma sak med garaget när jag tänker efter....samma sak med ganska mycket! Men det kanske jag råder bot på i höst om jag kommer in i någon lämpligt manisk fas. När jag ändå är i farten tänker jag lägga sten kring min grillplats, göra något rejält ilsket åt vår lilla toalett som just nu är vedervärdigt pastell-lila med söta flickor på lila-blå sommaräng på väggarna. Jag har avskytt tapeten från första stund och förstår fortfarande inte hur jag kunde gå med på att låta min man köpa dem. I steg två tänker jag byta ett badrumsfönster och slå åt en halv vägg innan jag kaklar. Jag tänker rycka loss en bidé och hoppas att jag kan plugga åt så vi inte får vatten i väggarna. Jag tänker kasta mer. Till min hjälp har jag den pålitliga Skrikrabiatan som utan att tveka ger sig i kast med röjsågar, slagborrar och vertikalfrisetter utan att blinka. Idag ska jag roa mig med oavlönat arbete åt Leksand Superstars hemsida, efter mitt snack med sportcheferna i Sundsvall och Björklöven. Sen ska jag försöka uppbringa någon form av energi till att skriva ytterligare några analytiska rader om valrörelsen som jag redan är ohyggligt less på. Sen ska jag hjälpa min snart 15-åring att hänga på de fyra svartmålade garderobsdörrar som är slutklämmen på hennes nya rum och målade av henne själv. Allt medan man och snart 18-årig son åkte med kusiner och min bror för att försöka frakta den nya badtunnan över sjön, ner till stranden vid vår gemensamma stuga. Jag hoppads den flyter. Och jag hoppas de är klara så jag hinner plocka upp dem på väg till Tavelsjö och fotbollsmatch för minstingen. Dessutom regnar det. För första morgonen på en hel sommar. VI fick tydligen några skyfall här när vi var på Korfu, men själv har jag hittills inte träffats av en droppe hemma på gården sedan i juni, förrän nu då. Jorden behöver det. Jag också.

Idag är början på resten av mitt liv. Mitt liv som definitiv bloggare.Jag har väl i och för sig kämpat emot rätt så ordentligt och tyckt att det får räcka med alla sidor jag redan nu släpper ifrån mig mina funderingar på.Jag sprider bokstäver omkring mig i etern på de mest vanliga och ovanliga ställen. Men det kanske rent av är dags att samla ihop det mesta av sina tankar på något ställe där de som vill kan nå dem, utan inloggningar och kruxigheter.De jag bara vill nå själv, har jag ju kvar ändå.So be it. Jag börjar här och nu.