Man känner sig onekligen lite dagen efter. Hur det än är så blir det en viss adrenalin-laddning när man ska göra saker man aldrig gjort förut. Som att sitta i en TV-studio i direktsändning.

Så det blev sent i säng och lagom till jag hade installerat mig vaknade lillsonen och mådde dåligt.
Det blev till att inta mamma-position och trösta och vårda eftersom min man jobbar heldygn och inte var hemma. Summan av det blev att en febrig och hostig son är hemma från skolan idag, att jag är trött som ett lik efter två timmars sömn och att jobb-världen med högen av handlingar framför näsan på mig känns oöverstiglig. Ryck upp mig!
Det är definitivt idag jag skulle ha behövt en TV-sminkning.

Men det var kul att träffa Perra och det var inte så hemskt som jag trodde att sitta där ändå. Som folk i allmänhet har man ju ändå alltid en massa saker gemensamt. Bland annat förstod han precis vad jag pratade om vad gäller ens barn som hockeyspelare i ”fel” lag. Han har just varit i precis den situationen.

En sak vi inte hann med i direktsändning var frågan om vad som var det mest brännbara ämnet i hemmadiskussionerna. Jag svarar utan tvekan Chad Hinz-affären, där en spelare i Skellefteå körde bil berusad i en av klubbens bilar, efter en lagfest mitt under kvalserien. Norran fick ta oerhört mycket skit från supportrar för att man gick ut med det och på vilket sätt man gjorde det, trots att Expressen faktiskt var först med namnpubliceringen. Man ansåg liksom att Norran som Skellefte-tidning borde stå på Skellefteå AIK:s sida ungefär.
 Min man och min son hade synpunkter, givetvis, och där blev det inte bara hockeyn som spelade in utan också mitt journalistiska ”tänk” som inte riktigt gick ihop med min mans åsikter.
Än idag är Hinz-frågan något som inte kan ordas om hemma utan att vi råkar i praktgräl.

När Perra och jag hade lämnat TV-huset och satt oss i våra respektive bilar så vevade Perra ner rutan och ropade på mig.
- Har du sett den här? Undrade han.
- Den här sitter i alla Skellefteå AIK:s bilar numera.
Det var ett alkolås. Sen "blåste" han iväg.
I alla bemärkelser.

De är lika bra jag säger det. Jag ska vara med i TV på tisdag. Jag vet inte hur Jan-Allan Stefansson lyckades överala mig, men någon glipa i försvaret hittade han i fredags. Så nu blir det programmet Eftersnack i direktsändning 22.27 i SVT 2 på tisdag kväll för mig. Direkt efter Västerbottensnytt alltså.

Barnen tycker de är såååå coooooolt. Min man tyckte det var "häftigt".
Men de var innan han insåg att jag skulle prata hockeysupporterkultur med Skellefteå AIK:s tränare som också är gäst i studion. Han blev onekligen svart i ögonen när han insåg att det mest brännbara ämnet i familjen, dvs hockeyn, skulle ventileras offentligt. Igen.

Men nu har han lugnat ner sig och försöker istället få mig att ringa Skellefteås tränare för att kräva att han ska ge mig en signerad Skellefteå-tröja i direktsändning.

Vad är det värsta som kan hända? I TV menar jag? Man kan väl inte mer än skämma ut sig? Och jag som jobbar i mediabruset vet ju att nyheter är gamla sekunden efter de kablats ut. Folk har som regel dåligt närminne, så jag tror jag lever lugnt. I alla fall tills imorgon.

Stordottern är hemma över helgen och sitter i soffan och spelar något dataspel med sin lillasyster.

Spännande tydligen. När spelet är över säger hon:

”Du, dina scores sejvas ju automatiskt”

”Jasååååååå”  svarar 13-åringen som just har övertagit mellansysterns uttal på det svenska ordet Jaså och som jobbiga dagar får mig att bita ihop så käkarna knakar när hon myntar just ordet Jaså på det där sättet. Med ett nasalt A.

Min man är upprörd. Våra barn håller på att utarma det svenska språket. Dina scores sejvas ju automatiskt var droppen den här dagen.

”Varför kan ni inte säga att poängen sparas automatiskt?? Det heter så på svenska” säger han och får mest några oförstående suckar till svar.

Jag försökte uttyda ett mobilsvar från min 16-åring häromdagen. Jag gav upp. Jag fick ringa för att fråga vad hon menade. I mina öron lät det mest som en massa nasala konsonantlösa bokstavskombinationer med inslag av mobilbrus.

”Helt sant. Det är så de pratar ungarna nuförtiden. Utan konsonanter” säger min man.

Jag har egentligen inget emot språkförändringar. Rationaliseringar. Det var väl ganska skönt att vi fick säga huvud och inte hufvud. Men det är ju bra om jag förstår vad de säger.

Den där lediga dagen igår blev bara skit. Just nu är jag hjärtligt trött på att skeenden är som de är. Och kanske också att man hade kunnat förutse en del och tänkt till innan. Precis alla farhågor jag haft om hanteringen av det mesta på  min mans nya jobb, har slagit in. Med råge.

Min man kom hem vid halv tio i går morse efter att ha jobbat 48, 5 timmar i ett svep. En helig ledig dag eftersom han nu hade fem heldygn och en halvdag framför sig på de kommande åtta dagarna. Minst, säger jag som bara väntar på att hans mobil ska ringa.

Stordottern kom hem och för en gångs skull var vi hela familjen samlad. Plus ett par extrabarn.

Det var nog tur att vi hann simma två timmar i går förmiddag för sen skulle jag jobba ett par timmar. Jag kom lagom hem till att vi hann socialisera på Konsum och köpa hämtpizza till middag. För när vi hade ätit klart blev han utringd på beordrat jobb igen. Där rök kvällen och natten. Och eftersom han jobbar nu fram till måndag morgon minst så blev det inte så mycket bevänt med samlevnad.

Hur fan gör man?  Det är väl klart att jag fattar att han måste jobba när han blir inringd. Jag har förståelse för det. Samtidigt slår reptilhjärnan till och konstaterar att vardagslivet kommer i andra hand hela tiden. Trots att det kanske är nog så viktig med vardagsliv om man ska orka jobba som han gör just nu. Och jag vet ju att han är lika ledsen som jag för att saker blir som de blir, för han hade verkligen sett fram emot en kväll hemma utan tankar på jobb. Nej, livet är inte så tvärlätt alla gånger faktiskt.

Jag var på Carl-Einar Häckners Pusseldrömmar igår. Vilken fantastisk föreställning. Jag skrattade så tårarna rann och jag fick ont i magen. Och mitt i det där att man har skratt-ont i magen så får man eftertänksamhets-ont i magen. Just för att han är så mitt i prick i det han säger många gånger.

Jag gillar de där snabba kasten mellan lek och allvar. Mellan himmel och helvete. Jag som är en sån där berg- och dalbanemänniska.

Och precis så var det i morse när vi låg i sängen min man och jag och pratade om livet och kände att inget låg mellan oss ( ja utom då handbollsföreningens ströplock på SCA idag).

Himmel kändes det som.

Fast sen kom helvetet då, precis som hos Carl-Einar. Min mans chef ringde och beordrade ut honom på övertid idag. Det innebär att han jobbar till i morgon. Och eftersom jobbveckan redan var tufft lagd så känns det givetvis blä, även om det inte är något han kan rå på.

Men jag som är en logisk människa med en viss förkärlek för siffror svart på vitt räknade just ut att av livets kommande dygn, den närmaste veckan fram till nästa måndag morgon så är han mer borta än hemma även om man räknar nattimmarna hemma. Av de kommande totalt 189 dyngstimmarna, så är han på jobbet 112,5. Minst. De tre nätter han är hemma räknar jag med att vi nog måste sova bort en sådär 15 timmar ihop i alla fall. Förmodligen lite till eftersom han kommer att vara ganska slut.

Ja, just nu kändes det onekligen som lite helvete. För de där sju tvättkorgarna som skulle vikas ikväll framför en film, de står ju kvar. Och den där familjekvällen när äldsta dottern för en gångs skull var hemma, den rök ju också. Och alla de där sakerna som vi sköt på igår kväll för att han ändå skulle vara ledig idag och i morgon, ja de rök ju också.

Så vad kan man lära sig av detta? Skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra idag?

Eller att livet är á la Häckner?

Alla fick en pusselbit när man lämnade föreställningen. Jag har sparat min. Jag tänker ha den med mig som en påminnelse om Pusseldrömmar

Min bästa vän är söderut i helgen och hennes 18-årige son är ensam hemma.  Innan hon åkte berättade han att han skulle klara sig utmärkt med access till hennes MedMera-kort under helgen. Nio liter Coca-Cola var allt som behövdes för att han skulle ha en hel-helg.

Igår var jag ute och lunchpromenerade med hennes hund. När jag klev in för att lämna posten på köksbordet låg där en inköpslista. Jag förstod direkt att sonen nu hade insett att det krävdes mer än Coca-Cola för att helgen skulle gå ihop.

Listan var kompletterad enligt följande.

• Glass
• Chokladsås
• Ost

Nu hör till saken att mamma hade lämnat nåt kilo ost i kylen. Fast jag vet inte hur hon hade sörjt för just chokladsåsen. Och glassen.

Men jag vet att han förmodligen har en alldeles lysande helg i hemmets lugna vrå med MedMera-kortet och sin egen matlista.

Ibland är det som att många tror att allt jag skriver diskuteras vid middagsbordet hemma hos mig. Hur många av era ungar vet precis vad ni gör på era jobb på dagarna?

Det händer rätt ofta att vuxna kommer med kommentarer till mina barn om saker jag skrivit som mina ungar inte har en aning om. Jag vet inte hur många av era tonåringar som läser tidningen varje dag? Mina gör det definitivt inte.

Så när jag i helgen fick i uppdrag att granska en rektor informerade jag naturligtvis inte mina barn. Vi pratade helt enkelt aldrig om det, eftersom jag vill att mina barn ska kunna komma till skolan på samma premisser som andras barn, utan en massa belastning från mig om vad jag har fått fram för fakta. Jag vill helt enkelt att de ska utvecklas till kritiskt tänkande människor. De ska inte sitta inne med en massa vuxeninformation som inga andra barn tvingas ha.

På förmiddagen i måndags fick jag ett sms från min sjundeklassare.

”Vad du än har skrivit så tack. Bla din artikel har fått lärarna att kalla till ett möte så vi har håltimme. Vad är det om?”

Det känns ganska skönt att hon, som ändå är ganska uppdaterad på saker runt omkring sig, faktiskt är en rätt så vanlig tonåring som i hennes ögon har en rätt så vanlig mamma. Samtidigt undrade jag förstås hur lärare och rektor gått ut med informationen till bland annat min dotter. Hade de sagt på första lektionen att nu har hennes mamma skrivit en artikel så vi måste ha ett möte?

Den enda skillnaden mellan mina barn och andras kan nog vara att de får redogöra lite mer ordentligt för den här typen av möten, för där vill jag naturligtvis veta precis ALLT om hur de uppfattat situationen och hur informationerna gått till på skolan. Å andra sidan – hade jag inte haft egna barn och deras kompisar att fråga hade jag naturligtvis frågat några av era.

Jag hade en halv plan om att ta vägen förbi Stockholm och se AIK-Leksand igår kväll. Men att köra nästan 50 mil på fem timmar med ny bil och vinterdäck som var så oanvända att min man har påtalat hela vägen så här långt hur jag INTE får bromsa, hur fort jag INTE får köra, hur snabbt jag INTE får accelerera, ja det kändes som omöjligt. Och alla dessa "goda råd" kom innan jag ens hade satt mig vid ratten.

Vi hade en diskussion om det på väg ner. Han är mest intresserad av att veta hur ekonomiskt man kan köra med en ny bil. Jag är mer intresserad av att se hur fort jag kan köra med den. Vi är lite olika mellan varven.