Jag var på Carl-Einar Häckners Pusseldrömmar igår. Vilken fantastisk föreställning. Jag skrattade så tårarna rann och jag fick ont i magen. Och mitt i det där att man har skratt-ont i magen så får man eftertänksamhets-ont i magen. Just för att han är så mitt i prick i det han säger många gånger.

Jag gillar de där snabba kasten mellan lek och allvar. Mellan himmel och helvete. Jag som är en sån där berg- och dalbanemänniska.

Och precis så var det i morse när vi låg i sängen min man och jag och pratade om livet och kände att inget låg mellan oss ( ja utom då handbollsföreningens ströplock på SCA idag).

Himmel kändes det som.

Fast sen kom helvetet då, precis som hos Carl-Einar. Min mans chef ringde och beordrade ut honom på övertid idag. Det innebär att han jobbar till i morgon. Och eftersom jobbveckan redan var tufft lagd så känns det givetvis blä, även om det inte är något han kan rå på.

Men jag som är en logisk människa med en viss förkärlek för siffror svart på vitt räknade just ut att av livets kommande dygn, den närmaste veckan fram till nästa måndag morgon så är han mer borta än hemma även om man räknar nattimmarna hemma. Av de kommande totalt 189 dyngstimmarna, så är han på jobbet 112,5. Minst. De tre nätter han är hemma räknar jag med att vi nog måste sova bort en sådär 15 timmar ihop i alla fall. Förmodligen lite till eftersom han kommer att vara ganska slut.

Ja, just nu kändes det onekligen som lite helvete. För de där sju tvättkorgarna som skulle vikas ikväll framför en film, de står ju kvar. Och den där familjekvällen när äldsta dottern för en gångs skull var hemma, den rök ju också. Och alla de där sakerna som vi sköt på igår kväll för att han ändå skulle vara ledig idag och i morgon, ja de rök ju också.

Så vad kan man lära sig av detta? Skjut inte upp till morgondagen vad du kan göra idag?

Eller att livet är á la Häckner?

Alla fick en pusselbit när man lämnade föreställningen. Jag har sparat min. Jag tänker ha den med mig som en påminnelse om Pusseldrömmar

Min bästa vän är söderut i helgen och hennes 18-årige son är ensam hemma.  Innan hon åkte berättade han att han skulle klara sig utmärkt med access till hennes MedMera-kort under helgen. Nio liter Coca-Cola var allt som behövdes för att han skulle ha en hel-helg.

Igår var jag ute och lunchpromenerade med hennes hund. När jag klev in för att lämna posten på köksbordet låg där en inköpslista. Jag förstod direkt att sonen nu hade insett att det krävdes mer än Coca-Cola för att helgen skulle gå ihop.

Listan var kompletterad enligt följande.

• Glass
• Chokladsås
• Ost

Nu hör till saken att mamma hade lämnat nåt kilo ost i kylen. Fast jag vet inte hur hon hade sörjt för just chokladsåsen. Och glassen.

Men jag vet att han förmodligen har en alldeles lysande helg i hemmets lugna vrå med MedMera-kortet och sin egen matlista.

Ibland är det som att många tror att allt jag skriver diskuteras vid middagsbordet hemma hos mig. Hur många av era ungar vet precis vad ni gör på era jobb på dagarna?

Det händer rätt ofta att vuxna kommer med kommentarer till mina barn om saker jag skrivit som mina ungar inte har en aning om. Jag vet inte hur många av era tonåringar som läser tidningen varje dag? Mina gör det definitivt inte.

Så när jag i helgen fick i uppdrag att granska en rektor informerade jag naturligtvis inte mina barn. Vi pratade helt enkelt aldrig om det, eftersom jag vill att mina barn ska kunna komma till skolan på samma premisser som andras barn, utan en massa belastning från mig om vad jag har fått fram för fakta. Jag vill helt enkelt att de ska utvecklas till kritiskt tänkande människor. De ska inte sitta inne med en massa vuxeninformation som inga andra barn tvingas ha.

På förmiddagen i måndags fick jag ett sms från min sjundeklassare.

”Vad du än har skrivit så tack. Bla din artikel har fått lärarna att kalla till ett möte så vi har håltimme. Vad är det om?”

Det känns ganska skönt att hon, som ändå är ganska uppdaterad på saker runt omkring sig, faktiskt är en rätt så vanlig tonåring som i hennes ögon har en rätt så vanlig mamma. Samtidigt undrade jag förstås hur lärare och rektor gått ut med informationen till bland annat min dotter. Hade de sagt på första lektionen att nu har hennes mamma skrivit en artikel så vi måste ha ett möte?

Den enda skillnaden mellan mina barn och andras kan nog vara att de får redogöra lite mer ordentligt för den här typen av möten, för där vill jag naturligtvis veta precis ALLT om hur de uppfattat situationen och hur informationerna gått till på skolan. Å andra sidan – hade jag inte haft egna barn och deras kompisar att fråga hade jag naturligtvis frågat några av era.

Jag hade en halv plan om att ta vägen förbi Stockholm och se AIK-Leksand igår kväll. Men att köra nästan 50 mil på fem timmar med ny bil och vinterdäck som var så oanvända att min man har påtalat hela vägen så här långt hur jag INTE får bromsa, hur fort jag INTE får köra, hur snabbt jag INTE får accelerera, ja det kändes som omöjligt. Och alla dessa "goda råd" kom innan jag ens hade satt mig vid ratten.

Vi hade en diskussion om det på väg ner. Han är mest intresserad av att veta hur ekonomiskt man kan köra med en ny bil. Jag är mer intresserad av att se hur fort jag kan köra med den. Vi är lite olika mellan varven.

Det blev Mariestad. Ja, som vi sov i alltså. Jag som alltid har undrat hur hotellen överlever vanliga veckodagar insåg plötsligt att det är rätt mycket folk som bor där under veckorna. Hela Skövde var fullt till exempel. Så jag satt med kartan och kopplade upp datorn i bilen för att se var vi möjligen kunde landa härnäst.

Vi checkade in, åt ute på en kinakrog och sen jobbade jag en timme innan jag konstaterade att de här sängarna inte gick att jämföra med Blå Avenys. Blä. Lite mörbultad känner jag mig efter först en natt på tågbrits, en halv dag i bil och så en natt på hårda madrasser.

Lite konstigt kändes det att landa i Göteborg mitt på dagen, hämta bilen och sen åka hem några timmar senare utan att ens har träffat lillebror som bor i stan. Å andra sidan har han bott hos mig två veckor under julen så vi kanske har fått vår beskärda dos av varandra.

Ska strax checka ut och börja hemresan, med några stopp förstås. Det där obligatoriska, läs IKEA. Egentligen vet jag inte om det är något jag behöver. Men jag vill ju ogärna missa tillfället när det ges.

Vad märkligt det ändå känns att ligga på en tågbrits och skriva blogg.Passerade just Sthlms central där jag ligger i nattlinne och tittar ut på folk två decimeter från min kudde...folk som trängs på väg till jobbet.
Strax efter lunch anländer jag Gbg för att shoppa mig en ny bil. Ja eller begagnad. Den gamla smälldes i julhelgen så den är skrot numera. Det gick åt två bilar inom loppet av tre dagar i familjen så det har varit lite ansträngt läge.
Ska bli väldigt skönt att äntligen ha en bil igen.

Surfar runt på tänkbara hotell för natten. Åker hem ganska omgående men sover någonstans efret vägen tror jag. Som en liten roadtrip där inte allt är förutsägbart.