Min äldsta tog körkort igår. Oj, vad det känns. Jag tror nästan det känns mer än när hon flyttade hemifrån första gången eller när hon tog studenten. Undrar om det är sammankopplat med min egen euforiska känsla när man tog sitt körkort? Minns att jag tog med mina småbröder och så åkte vi på Hagströms musik( visst hette det så?) i Övik och kollade på elgitarrer och elbasar. Undrar om inte brorsan köpte en också? Jag kan fortfarande komma ihåg den där fantastiska känslan att få sitta ensam i bilen. Att köra själv. Utan att någon la sig i. Jag tror jag gillar den fortfarande! I övrigt snurrar livet på alldelesför fort som vanligt och det tycks inte spela någon roll att jag försöker slita i handbromsen så gott det går, för det är ändå massor, massor som trillar över en. Vi har dessutom en moppe-brud i huset nu också, för mellanbarnet fyllde 15 i förrgår. Och mormor fyllde 90 år i söndags. Det blir onekligen en del kakbakande och presentande runt omkring och allt drar väl sitt strå till stacken. Och i takt med det kan ju de triviala vardagsproblemen bli nästan oöverstigliga. Sånt som att jag inte vet om jag har rena kläder, jag som ska bila med mormor 90 år och min syster till Göteborg i morgon natt, efter det att jag skrivit Björklöven-Leksand i Skycom Arena. Och ja, jag vet att det är fredag den trettonde. Jag kanske rent av ska göra ett nedslag i tvättstugan? *****************************' Okej,nu har jag i alla fall blöta och rena kläder. Alltid nåt. Jag ska försöka se till att det blir någon ordning på resten också. Trött som fanken efter en natt med ett samtal som började klockan ett i natt och avslutades fram emot småtimmarna. Idag hade vi fortsättning på det vid lunch i stan och det går mycket upp och ner. Men även om det går lite ner mellan varven så är hon på så mycket bättre väg nu än för ett år sen, så jag lever lugnt med vissheten om att saker ordnar sig till slut. Och mitt i allt det här så får man ändå energi från andra håll, vilket nog är en starkt bidragande orsak till att jag håller mig på benen just nu.På ben som idag var klädda i stay up:s och svarta, höga läderstövlar. Jag håller på att gå in de där förbannade snygga skorna som jag köpte i våras och jag SKA använda dem några utekvällar i vinter. Så det så.

Sov lite och ingenting i natt. Fastnade i gamla dagböcker som faktiskt ändå på något sätt hjälper mig att se förklaringar till varför saker är som de är. Man ser i alla fall mönster, om man nu förmår analysera nåt utifrån dem. Läste om tiden med E, passade på att gråta mig igenom gamla mail, skratta åt annat. Minnas den där underbara tiden när vi hittade tillbaka till varandra, den som var som en förälskelse för oss båda. Och fy satan vad jag saknar henne mellan varven. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne. När ska det sluta göra så fruktansvärt ont? Imorse stod jag och höll i det där orange pärlhalsbandet hon gjorde åt mig. Det är så många känslor som väller upp i en salig blandning. Blev en småpanik-dag när jag upptäckte att en deadline jag trodde jag hade i morgon klockan 12 var idag klockan 15. Maken och 18-åringen är i Sthlm sedan i lördags och det enda man kan vara helt säker på är att ungar som inte klarar sig själva hemma blir sjuka precis då. När det liksom inte finns något alternativ. Alltså fick 10-åringen 40 graders feber natten mot söndag och har varit hemma sen dess. Och den usla mamman har jobbat i stället för att utnyttja sjukförsäkringssystemet, med bärbara datorn på köksbordet och med storasystrarna som jourhavande. Skrev handboll i söndags, första gången påväldigt länge. Jag undrar om det är nån som skulle vilja gå med mig på match? Ingen nämnd ingen glömd ;) Har sorterat en del jobbfoton idag och gamla lådor med svartvita bilder fårn 60-talet. och så gjorde jag en del annat än jobb en lång stund, vilket jag självklart fick sota som fan för. Att jag aldrig lär mig. Så när jag äntligen hade kastat in texten ringde nyhetscehefn och hade i full panik konstaterat att miljödomstolen inleddde huvudförhandlingarna om Sveriges största vindkraftspark idag. Och där borde jag givetvis ha varit. Nu var jAG inte det, så jag fick ta allt efteråt och gud hjälpe mig vilka rabiata människor det finns. Jag förefaller som vänaste lilla ängelsn i jämförelse. Tough shit! 12-åringen lagade tacos till middag, medan jag ilade runt som en skållad råtta för att slänga upp hockeyaffischerna. Träffade både handbollstränaren och ordföranden, var för sig och fick så himla mycket snälla ord om handbollsgrejen så jag orkade i alla fall jobba vidare. Ibland är det som en eriksgata. Jag avrundade med några glas vin när jag var klar vid 22-tiden och nu ska jag banne mig isäng.Ska hämta man och son på flyget i morgon bitti. Vore ju bra om man inte ser ut som om man inte har sovit på ett år eller två då...