Sådärja. Äntligen fick man sitta nästan en hel hockeymatch och känna att man höll på ett lag som kunde spela hockey. Det var ju trevligt för en gångs skull.Lika förbannat höll de på att sjabbla bort det i slutminuten. DÅ hade jag fan dött.Det är faktiskt deprimerande att det är mörkt när man vaknar och mörkt när man kliver upp. Det gör inte lika mycket att det är mörkt när man somnar. Men sömnbristen kommer att bli ett problem på sikt om jag inte skärper mig.Sen finns det alltid metoder för att försöka koppla upp sig lite, koppla ner sig lite eller koppla ur sig kanske? Så i natt sov jag som en liten ängel. Fast ängeln skulle kanske ha landat på sovkudden innan två?Jag vet vad som blir årets stora julhit i mitt hus i alla fall. Billy Macks "Christmas is all around us" från Love Actually har gått runt runt i min dator. Egentligen är de ju en ganska så tragisk film på många sätt och vis. Men den är ju ändå lite hoppfull mitt i allt elände.Och just Billy är ju en sån skön karaktär som man bara måste älska. LÅten gör mig på fruktansvärt bra humör och då är det givetvis den som ska snurra runt runt hos mig.15-åringen var sur för att den hade satt sig på hennes hjärna. Sen hörde jag henne nynna den när hon gick ut. Innan hon svor. Fast ett litet leende fick jag när jag satte igång den igen och gjorde lite moves. "The jokes on you, mum. Bara så du vet" sa hon.Who cares?Idag ska jag städa som fasen. Lillebror med familj kommer hit.Det vore väl skönt om de kan inta sitt rum utan att snava över skomängden i hallen, eller bryta benen på nån nätverkskabel? Sen väntar brors barndop på lördag med efterföljande 40-årsfest för hitresta bror. Jag tror det kan bli en hård dag/natt.Min man tycker det börjar gå överstyr när tre av familjens feminina inslag sitter inom en yta på tio kvadrat med varsin bärbar dator. Teknisk utveckling kallar jag det. Vi pratar ju samtidigt med varandra.FaktisktEn bokad lunch idag, ett bokat jobb och så en adventskonsert med Randigt Avlopp. 12-åringens rockband. I kyrkan. Jag undrar vad hon ska ha för scenoutfit?Jag la fram en rulle sopsäckar på bordet nu. Lite plastolack-känsla så här på torsdagsmorgon. Kan man raka ner allt från alla bord och bänkar, knyta åt och lämna dem på soptippen? Och hoppnas att man inte saknar något?Christmas is all around us...ta mig tusan. Jag börjar faktiskt få julkänslan.

Sedärja. jag kanske kommer igång jag med vad det lider. Åh, gud vad less jag är på allt. Varför ska jag stressa och skriva en massa som de sen får ställa flera dagar av utrymmesbrist? DÅ kunde jag väl lika gärna ha legat med en god bok under fullmäktige igår. Visserligen utan lön. Fast jag gjorde ett sjukt roligt jobb idag. Ibland är det enkla det riktigt geniala. Så om nån av er som läser hittar en nalle på bussen kan ni väl kolla instruktionerna och se vad ni ska göra med den? Huset ser ut som något jag inte vill att det ska se ut som. Tanken kommer allt oftare genom skallen att man faktiskt skulle rent av trivas med att stå på gatan utanför och se lågorna slå upp mot en mörk himmel. Jag vet att man inte får tänka sådär och faktiskt inte ens skriva sånt där, men vad fanken. Det är min uppriktiga tanke just nu. Jag kanske måste försäkra upp huset? Tillbringade stor del av dagen till logistiken med brorsans 40-årskalas på lördag. Först barndop och sen kalas.Brorsan med familj kommer på torsdag. Det innebär att jag borde ha något rum i ordning då. Äh, det löser sig väl. Jag är i alla fall glad att det löste sig med bad och kalas och jag är glad att jag inte är det syskon som trasslar. Fast brorsan ville gärna veta min åsikt och inte få ett "jag skiter i vilket, jag betalar och ser glad ut och så är det ur världen okej?" Jag blir snart galen på allt som ska stötas och blötas och diskuteras. Eftersom han fyllde år på tisdag så ringde jag och grattade,och pratade dessutom med mina två andra bröder samt syrran. Detmsåte vara rekord att prata med alla syskon på en dag? Och särskilt sju gånger med den yngste. Halvsvägerskan var här och tyckte vi skulle gå ut snarast igen. Precis som svägerskan. Jag har en vag känsla av att mitt ute-konto kommer att övertrasseras snart. Å andra sidan är väl verklighetsflykt i november enda sättet att överleva. Jag tror jag får ta er de 23 jullådorna snart. Men först ska jag fylla sju sopsäckar. Helst ikväll. Jag sneglar mot diskbänken och får en vild ide om att bara vräka ner allt i en plastsäck. Sen göra samma sak med varenda hög i huset, varenda bänk, varenda låda. Hur mycket skulle jag sakna? Just. Nu. Ingenting.

Ett helt år har stället haft öppet och jag har aldrig lyckats landa där. Till och med min man har varit där. Men inte jag. NU var det personalfest och hög tid. Stressade hela dagen som en tok för att hinna det jag skulle. EN del jobbiga telefonsamtal, en del ändringar i schemat. Det räckte för att jag skulle komma ut med blött hår ur duschen fem minuter innan jag skulle åka på LN-hockeyn. Jag hade tänkt glida in där med läderstövlar, stay-ups och svarta kjolen, nysminkad och hårstylad. Sådär oemotståndlig. Men inte fan hittade jag den kjolen tvättad. Det fick bli skinnkjol.Svart iofs. Och givetvis hade det gått en maska på de där snygga stay-upsen på fredagen, så det fick bli de där andra som väl iofs är rätt så fina de med. Så osminkad, i halvfuktigt hår, blek och glåmig gled jag in på ishallen för att träffa en spelarpappa som jag pratar med flera gånger i veckan men inte har sett på flera år. Han är verkligen supertrevlig. Och han hanterade mig som om jag var oemotståndlig. Sen är ju mitt vanliga läktarsällskap alltid en outtömlig källa till glädje. Vi ses aldrig annat än på hockey numera, men vi gillar att se varandra, det är fullt tydligt. Jag lyckades koppla bort allt annat under hockeyn. Ibland är jag fruktansvärt bra på att leva tio minuter i taget. Det var inte en enda människa där som trodde att jag var nykter. Sanningen är att sömnbrist och stress kan trigga upp adrenalinet så högt att det slår ut vilken extacy som helst. Hann hem, slänga på mig den av modevärlden utdömda limegröna eyelinern,hysteriskt leta mascara med början i min egen sminkväska, jobbväska, toaskåpet, för att fortsätta gå bärsärk i samtliga tre döttrars rum efter en lånemascara. Jag fick ge upp. Sista tömningen av kameraväskan gav resultat. Blandade känslor när jag tokkörde forden in mot stan. Men okej, nu var jag ju på banan i alla fall. Lämnade bilden till stordottern och gick vidare till Bishops för att träffa kollegorna.En kvart innan middagen. Det var ungefär den tid det tog att svepa en Black Russian och slå sig i slang med en yngling i baren. Ibland klickar det bara på en sekund. Vidare till Invito och hysteriskt god middag. Peston var gudomlig. Kul att träffa alla kollegor och som vanligt blev det roligare ju längre kvällen gick. Det lär finnas mycket att prata om på alla möjliga plan från den kvällen. Kul hade jag i alla fall. Trevligt sällskap fick jag. Många Black Russian blev det. Och en och annan öl från fotbolls/hockey-bekanta. Tänk vad olika det är på olika personer i hur mycket kroppskontakt man behöver. Tänk att vissa människor har så lätt för att ta i mig utan att det känns det minsta konstigt. Fast man nästan kan känna fingertopparna bränna mot huden sedan. Det där är ganska intressant. Hur ledigt det är med vissa, medan andra direkt skapar någon sorts oro i samma moment. Och en del lycks med den intressanta kombinationen. Men det finns mycket som kommer att behöva förklaras efter den där kvällen. Men det är ju inte mitt problem å andra sidan. Jag noterade att dansgolvet var klibbigt som en flugfångare. Var det tänkt så? Alla diskjockeys i stan borde för övrigt uppdatera sin skivsamling bakåt. Och i andra genrer. Möjligen kan han som spelade i Grottan på Rex få godkänt, för det var för jäkla kul. Jag är bjuden på nyårsfest i Baggböle:) Jag undrar om min familj ska med? För övrigt är jag rätt så nöjd med att jag höll både huvud och fingrar i styr. Särskilt med tanke på att det var så mycket annat som var ostyrigt. Munnen till exempel! Fick skjuts hem av en äkta man som tyckte att jag var himla skärpt i tanken...bedrägligt visade det sig sedan. Han tog tillbaka allt när vi landat i sängen bortåt sex på morgonen. Är det inte själva fanken att den enda morgon morsan ringer klockan halv elva, är den morgon när jag kunde ha sovit till tre?

Detkänns som att det är långt mellan gångerna, men samtidigt duggar det aningen tätt just nu. I alla fall för att vara jag.Varit ute tre helger av fyra nu och det tär mer på mina knän än på något annat.Plockade fram bilderna från utekvällen med syrran, svägerskan och väninnorna och gjorde iordning dem. Fruktansvärt vad roligt med bilder från den kvällen. Det är sånt man vill komma ihåg. Som att det är årets snöoväder den första kvällen som ens dotter med helt färskt körkort ska vara chaufför hem.Som att det är enda gången linjebuss varit i tid och därför missade vi den också!Fick ordna annan chaufför in till krogen.Som att enda gången i livet man hade tänkt sig ha långa röda lösnaglar så vill inte superlimmet fästa. Jag fick återställa tappade naglar hela kvällen med ..just det...tuggummi! Nöden har ingen lag.Som att jag trodde jag supit bort mina kontokort, när det sedan visade sig att svägerskan plockatur min plånbok hemma i hennes kök...men inte kom ihåg det när jag ringde och spärrade korten...Svägerskan ser förresten duktigt knall ut på alla bilder. Jag tror jag ska göra ett collage i julklapp.Men systerbilden är söt som socker...som white and brown sugar ungefär. Jag är rätt så belåten med att förknippas med Brown sugar. Det lät onekligen lite roligare.Kul var det. Hem kom vi till slut. Man måste göra sånt här oftare

Det känns ganska meningsfullt att hoppa över alla tråkveckor och gå direkt på väsentligeheterna. Bara skriva om hockey eller nåt.Artedikvällen 9 november var ju dock rätt så intressant på sitt sätt.Intressant för att en av våra dagliga middagsdiskussioner kom upp på NO-lektionen.Det genetiska arvet. Min man ska nu begära faderskapstest på tre av barnen.Let him. Det är väl som han sa en gång "Fatta vad förvånad jag skulle bli om det inte var jag som var pappan"Det är ändå inget emot vad JAG skulle bli,svarade jag.VI firade Mårtens afton kvällen efter hos Hon som dansar. Hon som leker var också där.Och så jag. Och så Mårten.Ja,eller vad vi nu ska kalla den som blev invigd i häxsabbaten. Det måste vara ett intressant sällskap.Hann kommunicera en del med dottern som försökte hålla sina nya rumskamrater från att gå ut på samma ställe som vi skulle. Det hade ju onekligen kunnat bli intressant.Det är för övrigt första gången en man kastat sig på knä framför mina fötter för att dra på mig mina läderstövlar. Jag undrar om han minns det?Jag är gravt imponerad av mig själv som klarade mig genom blåhalkan ner till Skytten utan att stå på öronen. Det var det inte alla som gjorde.Skytten var hysteriskt kul som vanligt. Det är bara SÅ himla roligt att dansa, dansa och dansa när man dansar för att det är kul och inte för att ha sällskap med sig hem. Johan Travolta den yngre måste ha upplevt sig i oerhört gott sällskap.Hon som leker körde hem. När vi släppt av allt sällskap hade vi hysteriskt kul ända till Sörmjöle. Ibland är det så lätt att vara underhållande.

04.15 står det på klockradion.VargtimmenJag minns nätterna efter min sista förlossning.Sista gången på BB.På den tiden fanns vårdavdelningen på hotellet bredvid sjukhuset.Där låg också många cancerpatienter som var där från när och fjärran.Jag minns Vargtimmarna när jag stod med det lilla knytet i famnen och blickade ut över parkeringen.Jag minns de många fönstren, där ljuset var tänt.Jag undrade alltid vad som dolde sig bakom dem.Hur kände sig alla människorna i alla dessa rum just då.Vilka av dem var glada över att ett nytt liv just hade givits dem.Vilka stod därmed outsäglig ångest för att livet snart skulle tas ifrån dem?Jag tänker ofta på just de där nätterna när jag vaknar i Vargtimmen.Funderar vad som hände med alla.Jag ser varje fönster framför mig.Det är tio år sedan nu. Mycket vatten har runnit under broarna sen dess.Jag tänker på mina närmaste. Vad de gör just i det här ögonblicket.En vilar tryggt, i någons hus, på en märklig plats. Men trygg i tanken. En vargtimme där hon sover för omväxlings skull.En ligger hemma och växlar tankar i etern med mig just nu. För att överleva.En vilar i havet. Spridd för vinden på en plats där jag inte längre kan nå henne. Hennes ångest är över. Kanske är hon lyckligast av alla just nu.

Jag är fasen medvetslös när klockan ringer på morgonen. Jag vet inte hur jag ska kunna göra något åt situationen heller, för det tycks inte spela någon roll hur mycket jag sover. November är en katastrofmånad.Det lät som att jag sov tillräckligt. Det gör jag ju inte. Kommer aldrig isäng före två och ska man upp före sju är det dumt. Klart man är trött. Tar bara sån tid innan man fått uppdaterat allt man ska efter matcherna. Och så måste man ju hinna prata med folk....Men ikväll ska jag....Märkligt att vissa saker känns så stressiga trots att man inte får något gjort. Som igår, när man har hundra lösa trådar och inte kan knyta ihop en enda en. Eller två möjligen. Äh, det är väl förresten sällan man ska knyta ihop dem med varandra.Eftersom en massa jobbgrejer bara satt fast fick jag åtminstone gjort några av de där sakerna som ligger i högen. Som att ändra sonens studibidragsinsättning så att den kommer till rätt konto, nu när den 18-åriga slyngeln är utom räckhåll för mig. Däremot har jag inte fått nåt nytt företagskort, sedan jag fick spärra det gamla under den beryktade krogkvällen för ett par helger sen. Har fått mitt privata Mastercard, men företagskortet dröjer. Fatta vad mycket onödigt man utsätter sig för? Ja, inte krogliv, men följderna av det...Det var egentligen betydligt lindrigare när jag kom hem utan ena glaset i glasögonen efter en helkväll i Övik. Det upptäckte jag först när jag slängde ner mig framför datorn och skulle peta upp brillorna på näsan. Skärpan var inte exakt, så jag missade väl den där metallgrejen som sitter över näsan och stack fingret rakt i ögat. DÅ först såg jag att jag liksom INTE såg...Jag hade lika gärna kunnat vara utan glasögon den kvällen..det är mindre roligt att vara utan kontokort.Hockeyförlust för LN91 igår och det sved. Håller med Steinholtz när han säger "SUG på den här känslan nu killar, så jävla ont som den gör, så vill ni inte uppleva igen" Jag borde skicka ner honom i Leksands omklädningsrum. Det kändes som en bättre line än Rautakorpis "Spelar vi så här bra vinner vi åtta av tio matcher" som han försökte få mig att förstå på presskonferensen efter Lövenmatchen. Typ inte.Förlusten var väl bara den logiska avslutningen på en hysterisk eftermiddag som slutade med att JAG fick ta disken efter de 30 i A-laget, eftersom det alltid finns folk som backar ur sina åtaganden. Det tar tio minuter sa min man, innan han drog iväg med spelarbussen. Jo tjena, är han så jävla effektiv ska han med glädje få ta all disk hemma framvöer. Då är det ju rent slöseri med resurser att jag gör sånt, för det tog närmare två timmar innan jag var klar med allt. Hur kommer det sig att vissa hockeyledare är så fruktansvärt ohyfsade? Jag var nära att sätta en keramikmugg i ansiktet på en av speakerpapporna igår. Behave.Desperate Housewives, en öl och bästa väninnan, nere i sonens dunkla kyffe räddade kvällen. VIlken tur att 10-åringen hjälper mig med X-boxen. Jag blir snart vansinnig på alla kopplingar i vårt gigantiska hus. VAR ser man VAD? På vilken hårddisk ligger det man ska se på den eller den TV:n?? Man skulle bo ensam i en etta med full kontroll. ************Dagen börjar förresten inte bra. Måste ut och göra det där travjobbet som jag gnäller som värst på. Har två fotojobb till idag, och fem textjobb som ligger. Och ingen motivation. En hyfsat dålig kombination faktiskt. Men det är Leksandsmatch på TV ikväll i alla fall. I Huddinges ömkliga ishall har jag bara sett Skellefteå spela IRL...hur kunde VI hamna HÄR?

Fredag kväll och jag sitter klistrad framför Swehockeys onlinerapportering. Några timmar tidigare har jag varit på ishallen och fixat B-juns tröjor.Mellan varven ringer maken med rapporter om hur det går för sonen i kvällens andra match. Dessutom ringer flera andra av spelarnas föräldrar och frågar hur det går i matchen. Jag uppdaterar lagets hemsida så fort jag hinner. Leksand vinner med 3-0 borta mot Arboga, jag ringer Christer Olsson och slänger in text på Superstars hemsida. Hanterar sms och telefonsamtal från hjälpsamma Leksingar, som sett matchen på plats och rimligtvis borde ha en bättre bild av den är jag. Man får väl försöka låta trovärdig i alla fall? Uppdaterar den andra hemsidan. 16-0 kan man inte missta sig på. Det enda uppseendeväcklande man kan hitta där är att sonen drar på sig sin första utvisning under sina 18 år, varav 14 som hockeyspelare. **************'''' Kliver upp lördagmorgon sedan väckaren skakat liv i mig. 12-åriga dottern har hockeyträning. Ilar ner till ishallen och hjälper till med utrustning och diverse andra saker som måste tas om hand. Åker hem och kastar i mig nån form av lunchfrukost innan jag ska ner och skriva lite om Regionslägret för 91:orna som nu ska plockas ut till eventuellt landslagsspel. Träffar Göran Lindblom, förra storbacken i Skellefteå AIK, som nickar igenkännande. Tar intervjun med honom och ägnar mig åt att fota spelarna på is i alla möjliga positioner. Materialaren för Regionslaget rycker i min halsduk, konstaterar att jag måste ha fått nån fläck på den för den ser inte ut som en DIF-halsduk. Alltid roar man någon med en Leksandshalsduk i år. Igen. Åker hem,lägger bilder, fixar käk och surfar på allt tokigt och likt under kvällen. Som att hitta Leksandsklipp på nätet, rörliga och ljudliga. Det tycks i alla fall reta mina barn nåt kopiöst, där de sitter klistrade framför Prisonbreak. Får besök av först arrangemangsansvarige i hemmaföreningen, som mallan varven är mer eller mindre bosatt hos oss. Ikväll är det tråkiga diskussioner. Hans pappa har fått cancer som är akut, mamman dog för ett år sen efter 30 år som cancersjuk. Och jag som förlorade min bästa kompis i cancer för drygt ett år sen förstår vad han pratar om. Det blir några timmar kring mitt köksbord, innan han drar sig hemåt och blir avlöst av döttrarnas kompisars föräldrar som tycker att vårt hus är ett bra ställe en allhelgonadag. Trevligt umgänge, lite alkohol och bra humör är väl aldrig fel? Konstaterar att Leksand inte är någon vidare hotellstad.Tänker åka ner 10-13 januari och se åtminstone två hockeymatcher, men nåt annat ska jag väl också hitta på de där dagarna? Jag kanske får titta på träningarna? Alla intentioner att komma isäng i tid spolierar jag som vanligt alldeles själv när jag hamnar i en massa intressanta diskussioner på MSN. Att jag aldrig lär mig? Därför är skallen också slut när jag vaknar vid nio-tiden på söndag, med klar sömnbrist, för att försöka ta strupgrepp på livet. Plockar ihop de nio tvättkorgar tvätt som jag åtminstone lyckats vika. Fixar frukost åt 18-åringen som har match i Härnösand. Maken ska med. Röjer huset som en furie. Sopsäck på sopsäck. Alternativet är att bränna ner hela skiten. Det känns dessutom som ett fullt tänkbart alternativ just nu. Fixar lunch så att jag hinner ner med 10-åringen på hans hockeyträning. Söndagmiddagen lär bli nåt högst lättlagat, tjejerna får äta rester. Själv uppdaterar jag hemsiodr och följer Leksandsmatchen.. Måndag är..tro det eller ej..i princip hockeyfri. Jag är i stan och roarmig istället mellan jobben. Men idag är man på banan igen. SOnen har match, maken skulle med, sen skulle han istället på styrelsemöte, sen skulle han i alla fall på match och plötsligt var det jag som skulle diska efter A-lagsmiddagen. Det tar bara tio minuter, det är ju bara middagsstök för 30 pers. ..sa min man. OM han har ett så extremt arbetstempo att han hinner det på så kort tid, så ska han får göra ALLLT hemma fortsättningsvis. För mig tog det nästan två timmar innan allt var klart. Jag han precis nätt och jämt hem och slänga i min egen familj mat innan sonens hockeyträning......och sen ska väl kvällen tillbringas med att uppdatera hemsidan med kortreferat och resultat....i mitt fattiga hockeyliv!