Det är märkligt med relationer. Ena sekunden kan de få en att flyga ur högt som helst. I nästa kan man lika gärna ha och mista dem. Jag börjar allvarligt fundera på om det är ett ålderstecken? Det där att jag tänker "är det värt det" ? Ids jag?

Som idag. Hur någon sorts livsglädje och skön känsla inom loppet av tio minuter bara kan sjunka ihop till någothopplöst, platt som en tom ballong.Plötsligt rann bara all ork ur mig. Och jag tänker:Är det värt det?
Förmodligen inte om jag måste fundera på det.

Jag är så himla tvärtrött. Arbetsbaksmälla?  Eller är det bara det som kallas livet?

11-årige sonen kommer hem från skolan och läser VK:s förstasida.

- Mamma, vem är Andreas Hermansson, han har jag aldrig hört talas om? Vilket lag spelar han i?
- Han var spelare i UFC, svarar jag
- UFC? undrar sonen
-Ja, fotbollslaget.
- Javisst ja. Jag glömde att det finns andra lag än hockey.

Så ska det låta i en äkta hockey-familj!
Det gäller att hålla koll på allt under Silly Season

Fy satan vad jag är trött. Inte piggade det upp särskilt mycket att ett stycke kommunalråd hade en något återhållsam ton mot mig idag, efter en uppsträckning av en partimotståndare.

Har flyttat in mormor idag och jag vet inte hur det gick riktigt. Jag var hem till henne innan och skulle plocka ihop lite foton och tavlor för att få det lite hemtrevligt kring hennes säng. När jag plockade ner fotot jag tog på henne och morfar på deras guldbröllopsdag bröt jag ihop. Jag blev så fruktansvärt ledsen. Det blev så himla tydligt att livet liksom gått.Jag hängde tillbaka det. OM jag blev så ledsen,hur ledsen skulle inte hon bli,tänkte jag...

Jag nöjde mig med deras helt fantastiska vanliga bröllopsfoto från 1939. På något sätt kändes det mer distanserat. Stannade och plockade en bukett tussilago på vägen och tog med ett av mormors typiska små saftglas som vi alltid satte tussilagon i när vi var hos mormor i min barndom.

Mormor var tapper.Hon försökte verkligen att vara positiv. Vi spikade tavlor,jag bar möbler ,la ut hennes broderade duk , hängde in i garderoben-kortsagt försökte få det där sjukrummet att likna ett hem. Det känns som att det är en bit kvar till det ändå.

Jag tog ut mormor i solen på en promenad längs älven och det är sjukt så jobbigt det är att styra rullstol ibland. Hon lär i alla fall sova gott i natt och jag ska försöka ta alla tidsglapp jag kan för att tillbringa tid med henne nu. LIvet ärsom sagt var slut innan man hinner blinka.

Jag somnade som en gris och sov tillsmin man la sig vid halvtre. dåvar jag tvungen att öppna fönstretför jag höll på att förgås i sovrummet. Bra om man får sova tillräckligt när man har en ny jobbig dag framförsig. Ska jobba kväll ikväll med på landstingsdebaten om hemsjukvården och det lär väl bli lika hett där gissar jag.

Men innan dess ska jag flytta livet. Mormor tappar sin plats på rehab och ska nu skickas till sjukhem i Vännäs. Själv vill hon hem, men det är ju en omöjlighet när hon inte ens kan gå utan stöd. Så nu gäller det att ordna det så bra som möjligt där, peppa henne hårt till att det där bara är en mellanlandning, trots att man vet att hon med största sannolikhet inte kommer därifrån.

Alltså håller jag nu på att röja vårt lilla köksbord, så att man ska kunna sitta i hennes rum och fika. Sen ska jag köpa hundra betongkrokar och sätta upp massor av tavlor och foton i hennes rum.SÅ ska platt-TVn upp på hennes vägg och sen kanske det känns lite mer som hemma, fast ändå inte. Det gäller att hålla den där balansen så man flyttar dit lagom, tills man ser vart det lutar. Jag hoppas bara att hon hittar någon tant där som är hyfsat klar i knoppen som hon kan ha trevligt med på dagarna. Det vore väldigt skönt.

Den sociala biten är så oerhört viktig och får man den att funka får hon faktiskt ett liv som är bra mycket bättre än det hon haft ensam hemma.

Jag börjar gruva mig för att bli gammal. Jag hoppas det finns bredband på alla rum då. Med de asociala sidor jag utvecklat kan det räcka.

När föräldrarna återvände från sin kärleksweekend på söndagkväll, drog jag och syrran till Vännäs för att titta på mormors nya rum. Sjukhem. Det låter inte roligtoch vad ska man göra för att det ska låta bättre?

Nattpersonalen måste ha tyckt att vi var aningen udda som stod och bankade på dörren vid 22-tiden, men det var ju i alla fall lugnt på avdelningen och vi ville bara se hennes egna rum. Se hur man kan fixa till det så bra som möjligt. Kom tillbaka hem vid 01.00-tiden och var mer död än levande på måndagmorgon. Jobbade på fullmäktige som gick till historien och jag trodde ärligt jag skulle orsaka kommunalrådet en hjärtinfarkt.Han tryck måste ha varit högre än mitt att döma av ansiktsfärgen.

Men det är lite tröstlöst ibland att ta skit för saker som tillhör mitt jobb. Det kan inte vara politikernas uppgift att bestämma vad jag ska skriva om och inte. Till syvende och sist är jag där för att granska och inget annat.

Jag var i alla fall totalt död när jag slog ifrån systemen där vid 21-tiden och nu ska jag trilla i säng fortare än jag hinner blinka.VI får se hur det lyckas. Jag har ont precis överallt, men fötterna börjar i alla fall återta sin mer normala storlek.

Hemma från Göteborg och rakt in i hetluften.

Danmarksresan på torsdag var en upplevelse i sig. Inte kanske just Danmark, men vissa vuxnas agerande som inte liknar någonting. Jag blir rätt så trött på det där. Vadenkelt det vore att bara säga att man inte vill hänga med, istället för att medvetet försöka rasera allt som går. Tung väg hemmed strålande sol och hur varmt som helst. Jag hardefinitivt ingen tur med vädergudarna.  Min man har problem med orienteringsgudarna däremot. Han körde fel i ungefär varenda tänkbartalternativ man kunde. När han missade tre skyltar på raken och körde förbi avtagsvägen mot Gävle då brann jag av. Gör han det med flit eller omedvetet för att reta mig? Och hade det varit så att han hadeskärpt sinnet om jag blivit galen vid första felkörningen och inte den femte?

Eftersom det var fredag den trettonde var sonen upprörd över att pappa pratade i mobil medan han körde och sonen höll sig dessutom vaken hela vägen hem och kollade med jämna mellanrum om pappa var trött. NÄr pappa sa nej, påpekade sonen att han sett honom gäspa fyra gånger de senaste tre milen. Och sen utbröt en diskussion om trötthet och inte och var gränserna går..och jag försökte bara sova istället.

Poff in i verkligheten med handbolls-DM tidigt lördag morgon, syrrans fyra barn som extrabarn hela helgen och sen mina extremsvullna fötter på grund av min egen medicinklantighet. Jag leker tydligen med döden enligt diagnos.

Det enda vilsamma var nog att elda en massa ris och löv på gården och sen grilla korv på glöden .Dagens middagsmat,vilket syrrans 4-åring och 6-åringen uppskattade.

Jag skulle tro att detärnåt sånt man ägnar sig åt i Marstrand. Lite symptomatiskt måste det vara att det största,finaste nybyggda huset vid kajen är en mäklarfirmas. Fint Var det i alla fall. Kom iväg sent på eftermiddagen,den enda dag som det var fint väder så här långt, men vi utnyttjade iaf tiden bra. hann åka bilfärja ,köpa glass, ätamiddag ,åka Tjörnbron och ändå hinna hem och laga blåbärspaj av blåbären som morsan skickade ner med oss i kylväska.Jag gissar att jag blir förhörd på vad vi gjorde av dem,när jag kommer hem, och det är onekligen skönt att slippa komma med undanfykter.I morgon blir det tidigt. Sex ärdet uppstigning,för färd till Danmark.

En heldag på stan och inköp av examenskläder till den förutseende 13-åringen toppades med smakråd åt 18-åringen som handlade jeans och kavaj.Tog in alla tre ungarna för klippning också. Träffade chatkompisen en stund i lugn och ro för utbytande av hemligheter. Kesomacka på Café Kosmos.Brorsan hämtade upp oss för fotbollsmatch på Nya Ullevi mellan Gais och Hammarby. Dagens riktiga behållning var det extrema polisuppbådet kring matchen. Ja och såförståsden hela buss bajenfans som visade bara arslet i bussfönstret när derullade in mot arenan. Riktigt kul match med öl och korv och popcorn och annat som man kan ägna sig åt när man ser på den här långsamma sporten.