Pang sa det. Så satt man där i smeten igen. Brutalt utkastad från den där gosiga tillvaron. Rakt hem till fotbollsmatch, hockeyträning, läxläsning, mammagråt och annat som hör till vardagen. Och jag är sjukt trött. Var det så här jobbigt att leva när man inte hade maten lagad, inte fick koncentrera sig på träning och var tvungen att tänka på någon annan än sig själv? Ja jävlars vad synd.

Det började ju lysande. Jag glömde frukost, men kom ikapp vid tio. Sen glömde jag blodtrycksmedicin, tryckte högst opeppat i mig en tomat till mellis och tvingade sen i mig en snabblunch på couscous, frysgrönsaker och två ägg. I panik.

Men jag promenerade i alla fall en dryg timme längs havet med min kompis hund. Det är ju i alla fall en början.

Nu ska jag gaska upp mig och åka och handla så att jag kan ta itu med kanelvatten, frukt och grovbröd.

Har packat hela morgonen och är klar för hemfärd strax. Ska bara vaska av golven och bära ut i bilen. Det är faktiskt med blandade känslor man lämnar stället. Det märktes definitivt på de som åkte idag. En del lommade iväg med hopsjunkna axlar. Det kändes som att ingen ens orkade med tårfyllda kramavsked - bara en hastig vink i matsalen "ja hej med er vi ses om ett halvår".

Jag var nog lika glad för det. Jag kan bli en riktig gråterska vid sånna där tillfällen. Vek som tusan.

Men nu är det dags att ta steget ut ur den skyddade verkstaden och ut i den hemska verkligheten. En verklighet där jag först och främst ska få in alla pcakning i bagageutrymmet på den bajsbruna sportsaaben.

Alla mina farhågor är besannade. Är man tandsköterska och har gått över till fötter så har man något sadistiskt drag. Redan när jag hörde skramlet från hennes "verktygslåda" insåg jag vad som väntade. M som låg på britsen med ögontussar skrattade så de hoppade ovanpå ögonlocken.  Det gjorde inte jag.

Verktygslåda förresten. En äkta Curver-box med ett innehåll som man både kunde snickra altaner och amputera ben med. Och så några små otäcka manicker som såg snälla ut, men som en sann tandläkarskräckspatient direkt kan se kommer att göra jävligt ont var än de används. En sån som jag med andra ord. Och se så rätt jag hade.

När hon  hade karvat ur lite nagelbitar och triumferande visade upp vassa små bitar som försökt ta sig igenom hela min tå, skulle hon bara tvätta ur det och stilla lite blod. Jodå, ni läste rätt. Det blöder ju en del när man är halvvägs in i tån. Och stilla blod är en gammal hederlig kunskap som man borde kunna ha mycket nytta av i sjukvården. Så med en liten hemsk flaska med nåt oidentifierbart innehåll i blötte hon en bomullstuss och sa " nu kommer det att svida en del när jag lägger den här mot såret".

Med tanke på att hon tidgare sagt att hon inte skulle göra illa mig i tån, och att jag trots det höll på att smälla av, insåg jag direkt stundens allvar. Det var ingen lek. Alltså, jag har nog aldrig känt en mer ihållande sveda. Fast det var förstås innan hon hällde väteperoxid i såret. Slå upp ordet och ni hittar följande.

"Väteperoxid används även i bakteriedödande krämer och lösningar. Detta är lite mer vanligt utomlands än i Sverige. Lösningen skummar vid kontakt med blod och omvandlas under denna process till vatten och syre"

Ni fattar vad det innebär.

En halvtimme senare var jag ute med bandagerad och dunkande tå. Med löfte om att jag skulle vara rätt så alert i foten inom fyra dagar. Jag är glad att BM tvingade i mig citodon innan jag la mig , för jag hade inte överlevt nattens dunk annars. Det kanske är som en av ledarna sa "jag har alltid undrat om inte hjärtat i själva verket sitter i stortån?"

Sista riktiga aktivitetsdagen idag. Imorgon är det bara packa och städa. Vi avslutade med vattengympa och några av oss blev kvar i bassängen för att först försöka ta ihjäl varandra i bollspel - tjejer mot killar - och sen rasa ner i separationsångestträsket. Det var en rätt så sentimental stämning där vi flöt omkring  fyra stycken i den varma bassängen och någon frågade hur vi andra kände oss inför hemresan i morgon.

För på något märkligt sätt blir man lite som syskon när man är sådär tätt ihop under tre veckor. Man törs bråka och tjafsa lite och stämningen är förvisso ibland rätt så rå, men absolut hjärtlig. Man har delat med sig och tagit emot en del roliga, och en del hemska eller sorgliga saker om livet man lever. Och sen är det plötsligt slut. Eller temporärt i alla fall. Vi ska ju tillbaka om ett halvår.

När vi kom tillbaka från badet var det avslutningsmiddag med vinglas och fina servetter. Det var bara en del detaljer som fattades. Som gräddsåsen och vinet. Men annars var det alldeles superbt!

Den sista bussen till vattengympan avgick från förläggningen 14.23 Två minuter innan Johan Wissmans semifinallopp på 400 meter. Jag vinkade glatt åt de som åkte och klev ner i mina egna startblock. Wissman startade 60 sekunder före mig. Han sprang som en gud. Han blir nu en av tolv europeer som någonsin varit i en VM-final på 400 meter.

Jag såg tiden, såg en glad Wissman, och en repris av målgången innan jag kastade mig ur mina egna startblock och haltade ut till cykeln med badväskan.

Sen cyklade jag som ett jehu genom samhället. Lagom vid infarten till bron slog motvinden till och jag slet som ett djur för att ta mig framåt. Och för att motivera mig själv tänkte jag på hur trött Wissman såg ut vid 350 meter när han ändå var tvungen att blåsa på i femtio meter till.

Jag har ett bra leksinne. Jag är bra på att vara kommentator till mig själv när jag susar fram på upploppet mot badet. Ser mig hastigt om över axeln och ser att jag är ensam på sista rakan. Korsar mållinjen vid badet och sträcker händerna i luften......eller  nej det gjorde jag inte för i så fall skulle jag ha kört omkull direkt. Jag KAN inte cykla utan händer på styret.

Jag störtade in genom dörren, slet av mig kläderna på fem sekunder, sprang genom duschen och ut till bassängen. De som åkte sista bussen var inte ens i badet. Jag fick vänta fyra minuter. De hade betydligt läger puls än jag.

Men jag kan njuta av känslan att ta ut mig fullständigt och ligga vid vattenytan och se bröstkorgen häva sig upp och ner. Riktigt tömma lungorna och fylla på med ny luft.

Men förbannat vad jag fick mjölksyra i slutet av bensparkarna på vattengympan.

Ett absolut nödvändigt inköp kan vara självlysande badskum. Det kan man beställa från Australien såg jag. Det kunde ju vara häftigt att ligga i tänkte jag först.

Alltså, jag är rätt så mörkrädd. Jag vet inte om det känns så himla skoj att ligga i ett becksvart badrum med en massa lysande skum omkring mig?
Risken finns att jag börjar tänka på filmen Världsrymden anfaller. Jag har inte sett uppföljaren, men i originalet växer ju alla kopierade människor upp ur någon sorts pumpor som det kommer sånt där skum ur.
Jag är helt övertygad om att jag skulle skrika högt om jag såg mitt ben komma upp ur självlysande badskum i ett mörkt badrum.

Dessutom tar jag mig ju sällan ens tid att bada.

Och nu blev jag genast lite mörkrädd där jag ligger ovanpå den gamla samekyrkogården. Jädra Författaren som har skrämt upp mig med sina hemska historier. Fatta hur nöjd han skulle bli om han visste att jag tänker sova med badrumslampan tänd.

Hudterapeuten har varit här ikväll. Hon har färgat fransar och bryn, permanentat ögonfransböjar och noppat ögonbryn i parti och minut. Så nu ser alla flickor på bygget ut som bambi med rådsjurögon och välansade ögonbryn.

Samma kvinna ska imorgon ägna sig åt medicinsk forvård på min tå. Jag fattade genast misstankar när hon berättade att hon tidigare var tandsköterska. Alltså, om man går från ett sadistiskt läge på tänder, till att börja bryta och skära i tår och naglar, ja då måste man ha en svart sida i sin läggning.

Nu försökte hon lugna mig och sa att hon inte skulle plåga mig i onödan. Jag undrar om vi har samma uppfattning och vad som är nödvändigt och inte?

Något är definitivt fel när man försöker snooza om tio gånger klockan sju på kvällen. Det var precis vad som hände igår. Och det hade jag tänkt undvika idag. Det är nämligen dags för dagens avspänning. Han är sövande den där mannen i högtalaren. Så sövande att ag första kvällarna hade kunnat somna för natten klockan halv sex.

Det tog flera dagar innan jag hann så långt som till att slappna av i höger arm. Igår var det som att bli sövd på ett operationsbord ungefär. Jag har helt seriöst inget minne av hur jag liksom dåsade bort. Jag hann bara till höger ben innan allt var svart.

Och sen höll jag inte på att ta mig upp. Jag hade varit smart nog att ställa klockan på ringning, men jag snoozade om och om igen så jag kom inte ur sängern förrän halv åtta. Vi pratar alltså kväll.

Nu ska jag ställa klockan igen. Jag ska knyta vänster hand, slappna av den och känna hur det känns att vara avslappnad. Sen ska jag knyta höger hand. Och så vidare. En dag hann jag ända till käken.

Jag undrar om jag någonsin får höra hur storyn slutar?