Sonens födelsedag avlöpte bara fint. Ja förutom att han vidd läggdags konstaterade att det var sjuuuukt jobbigt att bli elva år, då hans 15-åriga storaasyster just lurat i honom ( jag önskar det var sant) att från och med elva år så plockr man alltid upp sina saker och lägger dem på rätt plats.Vilken smart liten själ hon ändå är.Sonen var nöjd med boxningssäckar, skulderskydd, hockeyhandskar, foppatofflor, rånarhuva, radiostyrda bilar - ja jag minns inte allt han fick. Och han konstaterade att han inte fått ett enda klädesplagg , med undantag för rånarluvan som han blev själaglad åt. Jag frågade om han hade velat ha mer kläder. Han tittade på mig som om jag var dum i huvudet.Jag hann kasta mig mellan jobb, föräldramöten och hockey i ett furiöst tempo. Och däremellan hann jag faktiskt vara mamma också, då ett av jobben var hopkopplade med mina barn.Lilla Vasaloppet. Det låter ju inte särskilt glamoröst, men det är en rätt så trevlig tillställning. Stordottern var hemma och mellanandade och är nu i Stockholm med MITT VISA-kort, sedan hennes nya visade sig inte funka. Och det var inget trick. Jag var med henne till banken som fick skicka tillbaka kortet.Förresten har hon mer gott om pengar än jag. Men Stockholm utan kort kändes inte som någon kul lösning. Det ska bli intressant att se på kontroutdraget exakt VAD och VAR hon har shoppat. ELler HUR mycket hon har druckit på VILKA krogar.Dagens kommentar stod ändå 11-åringen för.Han fick skidor i present på morgonen, som vi hade köpt begagnat. Han frågade mig om vi inte skulle valla dem, men jag förklarade att de var vallningsfria.När han hade åkt sitt lopp så intervjuade speakern honom.Speaker: Kände du att du fick mer ork nu när du fyller 11 år idag?Sonen: Nej, men jag fick nya skidor i present, så det var nog därför det gick lite lättare.Speaker: Aha, men hade du bra vallat då? Är det mamma som har vallat?Sonen: Näe, det behövdes inte. VI köpte dem begagnade så de var redan vallade.Och så vann Leksand. Det kräver nog en utförligare rapport.

Minstingen fyller 11 år idag. Dubbelsiffra. Den första i hans liv. "Det är nästan något magiskt med det. Jag kan inte fatta att jag är 11 år mamma, det känns helt sjuuuuuuukt!"Visst är det underbart det där när födelsedagarna, som per automatik innebar att man blev äldre, fortfarande var något som var just sjuuuuukt roligt? När det alltid fanns en målsättning med varje ålder man uppnådde? Bli tonåring, fylla moppe, gå på krogen, handla på systemet."Mamma, jag vill åka på bio snart. På någon 11-årsfilm. Ensam."Det spelar ingen roll att han har sett filmer som är mycket, mycket värre än så och anpassade för helt andra åldrar. Det är just det där att man bevisar att man har klivit upp ett pinnhål.Själv fyllde jag 44 nyss.Fourtyfour Jag kommer med lätthet in på Skyttens kvällar med åldergräns en bit över 30. Den enda gång man tvingas visa legitimation är när man handlar cigaretter, men jagär rätt säker på att det inte beror på att jag ser ut som 14. Jag tror jag saknar det där. Det där att varje ny födelsedag innebar en ny möjlighet. Man kanske får lägga upp de ribborna själv numera? Som Beatles i When Im sixtyfour? Fast det var väl inte riktigt så det var tänkt där heller. SÅ när jag fyller 45...då får jag tillåtelse att.....? Jag har tre kvartal på mig att fundera.

Jag måste helt seriöst ha något fel på mina öron. Jag skulle ta på mig ett par örhängen i morse och gissa om jag som vanligt inte får igenom dem. Hur kan de växa igen på tre dagar VARJE gång?Och här kommer nästa märkliga fenomen. Det är mina nya hål som gör det. Med nya menar jag sju år gamla. Jag hade nämligen för en eon sen ett par andra hål.Eller har rättare sagt. Halvhål. Eller början till hål som de säger hos tandläkaren?När jag var tio år tillät mina föräldrar att jag tog hål i öronen. Med facit i hand visade det sig vara ett dumt beslut. Frisören som punkterade örat tappade ur stiftet ur den där tången första gången, så mitt hål blev lite större än vad som var tänkt. Under en geografilektion ett halvår senare såg vi film i skolan, när jag hörde ett klirrande ljud på bänken. Jag tog upp örhänget i mörkret och tänkte lite förtvivlat att det skulle bli svårt att hitta den där lilla låspiggen som sitter bakom örat. Det var innan jag insåg att den satt kvar....Jag minns att jag rent logiskt försökte hitta en förklaring till hur det kunde ha gått till, innan jag försiktigt kände efter på örsnibben. Egentligen visste jag redan att örat var kluvet. Jag ville bara inte det. Skolläkaren konstaterade att det inte gick att göra något åt det.Resten av skoltiden tillbringades med en örsnibb som såg ut som om den tillhörde nån sameby. Märkt. Det var väl inte alltid så kul att folk kommenterade mitt öra, men å andra sidan kunde man ha nytta av det också. Den ena horribla historien efter den andra kunde man briljera med. Som att lillasyster klippt isär örat med en sax. Jag tror det var favoritstoryn, den väckte alltid en massa känslor i alla fall.På gymnasiet träffade jag en skolläkare som tyckte att örat borde plastikopereras. De skrapade lite skinn från låret och smackade fast på örat. Men några örhängen just där igen skulle det inte bli tal om. Kvar fanns bara ärren som påminde om att det en gång hade funnits hål där.Ganska exakt 20 år senare var jag in till guldsmeden för att köpa an vristlänk. När jag stod där i kön såg jag att de börjat med håltagning. Fem minuter senare kom jg ut med nya hål i öronen, placerade ganska långt in mot kinden, för att de inte skulle trasa sönder igen.So far so good. På de efterföljande greklandsresan kunde jag för första gången på 20 år ha örhängen och därför köpte jag mig ett par där också. Men jag fick inte riktigt igenom hänget i örat så jag bad kvinnan i butiken att hjälpa mig. Det gjorde hon. Med våld och ett påföljande frasande ljud tryckte hon igenom örhänget. I mitt gamla hål! Det svartnade nästan för ögonen.SÅ nu har jag egentligen dubbla hål och det är ju inte särskilt märkligt i dagens modevärld. Det som är märkligt är bara att det gamla hålet som hon tryckte igenom efter 20 år, det funkar klockrent. Det "nya" hålet försöker växa igen så fort det får en chans. Något för vetenskapens värld?

Jag hinner bara logga in på MSN så dyker sonen lärare upp. "Varför är inte du på föräldramöte?"Vad ÄR det här? Orwells 1984? Nåja, jag hade varit på föräldramöte. Men det var ett effektivt sådant. Ingen ställer frågor, alla är nöjda och glada. Inget fika, man äter sitt äpple i farten och nafsar i sig en näve godis. Vi är inte där för att prata kakrecept. Alla ska på aerobics sen. Eller meditera. Eller nåt annat. Vem har tid med föräldramöten i den ursprungliga versionen? Den när man fikade hembakt äppelkaka i timmar och visste att man aldrig var hemma innan elva?Jag blev för övrigt utan middag. Men det funkar när man åt lunch klockan fyra. Var och "föreläste" i två olika sjätteklasser om hur det är att jobba som journalist. Dottern går i den ena. DÅ får man passa sig så man inte töntar ihop. Enligt utsago klarade jag mig. De satt som ljus. Vissa billiga poänger tar man direkt om man är taktiker. Man inleder med hockey så man har de stökiga grabbarna på sin sida. Det brukar förresten funka med stora pojkar också. Sen är det ganska enkelt. Lite rövarhistorier kan man ju?Vår pastamaskin går varm. Det är 12-åringens nya passion. Själv kan jag inte tänka mig en bättre fritidssysselsättning än att hon gör middag? Nu blir den ju alltid så himla god, så är man inte rapp blir man utan som jag blev idag. Hann inte då jag fick jobba istället.SÅ räkorna som jag tänkt fräsa i med lite vitlök, hade inget pastasällskap.Jag måste ha gjort ett tankefel när jag plockade upp dem ur frysen. Myskväll med vin och räkor med min man i helgen? I kvalserien? Jag borde ha räknat ut att vi skulle vara bittra fiender i söndags. Och en tid framöver...Därför har räkorna legat kvar oskalade i kylen. Ikväll var han på styrelsemöte. Det brukar bli boråt midnatt. SÅ jag åt räkor och drack en flaska vit Lambrusco för att fira att det är tisdag. Eller nåt. Han kom hem klockan halv nio, lagom till att kasta räkskalen och lägga flaskan i glasinsamlingen. Tough shit.Om ni bara visste vad mycket intressantare andra världskrigets historia blir med ett glas Lambrusco i handen. 15-åringens läxförhör blev mycket roligare än vanligt. Jag är säkert en dålig mamma.

Just nör jag skulle sätta tänderna i hårdbrödmackan till frukost susade brandbilarna förbi mitt köksfönster. Det var bara att klä sig i rekordfart och dra iväg ett helt kvarter bort.En före detta klasskompis garage som brann och hans hus hade också börjat brinna. Därifrån kom jag med brandrökslukt kring hela mig. Men jag var klok nog att ha stövlar i is-sörjan.Hem och skriva kommunstyrelse.Tror det var ganska aromfritt. Möjligen lite stekos från pyttipannan som 10-åringen fick steka till middag. Drog iväg till mormor fem mil bort i 180 för att hinna vara lite social innan nästa jobb som var halvvägs fram till rehab. Hann vara med på nattningen. Den omisskänliga spritdoften från tvättlappar sitter fint i näsborrarna efter tvättning innan insulinsprutan. Hon undrade för övrigt varför jag hade gummistövlar på vintern.Landade 20.00 i byn som någon glömde för ett annat jobb hos en bonde. Skulle ta en halvtimme. Kom därifrån 22.18 för att vara exakt. Då hade halva kobesättningen gjort sitt bästa för att stressa Livsmedelsverket, genom att slicka i sig gifter från min adidasjacka i alla möjliga riktningar. Eftersom jag i likhet med Patrik Sjöberg inte lider av koskräck blev jag kvar därinne bland kräken (morfar kallade dem alltid så) en bra stund. Jag stank verkligen lagård när jag satte mig i bilen. Med stövlarna fulla av koskit.Jag lever ett glamoröst liv.Luleå är ute ur slutspelet. Mora också. Båda lagen är min nyhetschefs favoriter - han har iofs inget hjärta så några starkare känslor för lagen kan han inte ha. Men det känns ju onekligen bra att kunna påpeka det på morgonmötet i morgon bitti, så mycket skit som jag fick ta idag. Det känns bättre att ge igen. Alla resultat gick faktiskt rätt väg. Extra mycket njöt jag av att höra radiosporten där Oskar Steen just får ett friläge mot Johan Backlund och pucken rullar längs mållinjen och....utanför. Man får vara glad åt det lilla.För övrigt är jag ikapp och förbi min antagonist i det prestigefyllda slutspelstipset. Babysteps.

Okej, jag har två alternativ. DÖ eller skaffa mig en löventröja.En löventröja skulle jag kunna ha på mig på torsdag och hoppas att de spöar skiten ur Skellefteå. Sen kunde jag bränna den när Löven möter Leksand på lördag. Förena nytta med nöje.

Det är så surt att jag dör. Leksand är bättre i allt. Allt utom att göra mål då. Och lika förbannat ska de förlora med uddamål mot Skellefteå. Det är illa när till och med ens man medger att Leksand var det klart bättre laget hela matchen. För då har det gått ohyggligt långt, innan HAN medger det.För övrigt är det otroligt så många intetsägande hockeyreferat det finns i våra kvällstidningar. Nivån är så låg att man skäms för att tillhöra samma yrkeskår.Men Patrik Skoglundh var bra på Sportexpresens sändning. Kul för honom. Jag har inte fått gjort en hundradel av vad jag tänkte göra idag. Jobb som ligger efter får petas bort av skitsaker som städning och tvätt. Jag kan inte längre göra fem saker samtidigt och det verkar ju vara en nödvändighet för att hålla någon form av översikt i detta hus. Usch vad livet känns tungt just nu.Kan man gå i ide fram till lördag?

Jodå, Lycksele var bra för den som undrar. Skönt bubblande och härliga bastubad. Solade i solkanonen en stund också och hann gnälla över hur ont i ryggen jag fick av att ligga på den där hårda plastbristen. Jag stod ut i 16 minuter.FIck i alla fall se riktigt kul hockey idag, när LN91 slog Ånge i kvalserien. SÅ välregisserat det kan bli. Hämtade upp 0-3-underläge och kvitterade en minut innan slusignalen, för att sedan vinna i förlängningen. The Ark var givna vinnare, så där var jag inte ens orolig.FÖr en gångs skull vinner en låt som jag skulle ha lyssnat på oavsett melodifestival eller inte. Bra startfält överlag dock, måste jag säga. Tänk att jag som inte sett skiten på flera år tycker mig ha rätt att kommentera det?