Oj vad slut och less man blir efter en partyhelg.
Ja, jag tror faktiskt jag är lika trött som min svägerska och min brorsdotter som gick i mål i Vasaloppet för femton minuter sen. Och jag har faktiskt tänkt på dem av och till hela dagen, där jag ligger på Spa på Hotell Lappland i Lycksele!
Allvarligt talat så är jag skitstolt över att de tog sig genom det där projektet, även om jag inte tvivlade. Men svägerskan har försökt starta en gång förut och vaknade med feber sin första Vasaloppsmorgon. Hon gav sig ut i spåret ändå, men fick bryta, av förklarliga skäl. Därför tycker jag det är extra kul att hon faktiskt gick i mål nu. Min 18-åriga brorsdotter debuterade och var ännu snabbare i mål.
Jag pratade med min bror när han var och lånade vår bil för Mora-resan.
"Det är fredag och jag längtar som satan till måndag. Det är inte många fredagar i livet man säger det" sa han.
Jag förstod honom helt och fullt när han sa att den där Vasaloppsstarten har hängt som ett moln över huvudet på honom sen jul. Ändå har han åkt flera gånger förut, ja eller kanske just därför? Men är man tjurig så är man. Har man bestämt sig så har man. Jag är så sjukt nöjd över att jag aldrig är tillräckligt dum att gå med i den där nyårslöfteshaussen som kan få oanade konsekvenser!
Brorsan gick i alla fall i mål snett efter fyra idag, en bit före syrrans man som också har åkt. Därmed har jag räknat in min släkt som en bättre vallhund och tänker sjunka ner i bubbelpoolen och läka min sargade partykropp!

Jodå, jag har simmat en timme. Jag har dessutom promenerat en timme. Och så har jag varit på Systemet. Jag har med andra ord skött alla viktiga åtaganden idag, mer komplicerat är inte mitt liv just nu, för ungarna har jag mutat med trehundra spänn för uteätning och snaskshopping.
Och det där jobbet jag tänkte skriva ihop på förmiddagen, det ligger väl kvar i morgon förmiddag också? Det är väl själva f*n att jag måste ha deadlinen hängande över mig?

Min man jobbar med sitt sviktande revben, och kommer således inte att kunna kliva mig på nageltrångstån på dansen. Storsonen ska på samma fest som mamma (det är synd om honom) och de tre minsta ska som sagt var leva loppan med mina pengar.

Själv ska jag bara smörja in mig med nåt välluktande och byta om och sen är jag faktiskt helt färdig för middag och dans. Bit i den alla ni som kallar mig tidsoptimist.

Jag har en väninna som alltid är i extremt god tid. Ska vi ut på krogen och har bestämt tid sju så kommer hon alltid senast kvart i och vid det laget har jag sällan hunnit in i duschen ens en gång.
'Bry dig inte om mig, jag sätter mig här och läser tidningen så länge! säger hon och lägger på mig tre ton dåligt samvete för att jag är så förbannat ostrukturerad just i det här fallet. Ja, i alla fall utifrån sett.
Jag vet att hon verkligen ÄR kav lugn där hon sitter och rullar tummarna medan jag springer runt och letar Stay Up:s och mascara. Fast jag hävdar att min tidsplan spricker just för att jag måste ägna minst tio sekunder varje minut åt att vara artig ändå.

Nu tyckte hon att jag kunde komma dit och ta ett glas vin innan middagen klockan fem.
'Kom klockan fyra' sa hon
'Tack' sa jag och tittade på klockan.
Jag insåg att jag har hur gott om tid som helst. Hon tror givetvis att jag kommer snett före halv fem. Just därför ska jag göra mig klar nu och sen ska jag chocka henne med att komma minst en kvart för tidigt. En kvart före utsatt tid alltså.
Jag undrar hur det känns att vara i så god tid någon gång? Ikväll vet jag.

Just hemkommen från stora staden efter både hockey för U12 i Noliahallarna och sedan en semmel- och bildspelsfest med 16-åringens Mediaprogram på Midgårdsskolan. LN91 vann över Sävar med 6-0 och konstaterade jublande att man vinner sin serie före Björklöven. Det känns onekligen lite bra.
Bildspelen var riktigt skoj att se och mycket roligare än semlorna.

Inte utan att jag känner mig lite mör faktiskt. Det kan också bero på att jag inte sov många timmar i natt. Trots att jag var ensam i sängen kan tilläggas. Det är jag inte i natt.
Men en fördel med att ha en man med ett brutet revben är att han förmodligen inte kan snarka. Han har så pass ont att han knappast kommer ner i någon djupsömn om jag inte knarkar ner honom. Så nu står valet mellan att låta honom vara halvvaken hela natten och höra honom andas med små lätta andetag följda av något gnyende då och då, eller att helt enkelt trycka i honom lite Tradolan och ta risken att han går i dvala.
Nu är han ingen medicinälskare så han tjurade faktiskt redan på alvedonstadiet, vilket var det enda jag kunde erbjuda i stan. Det tyckte 13-åringen var trams.
"Det är ju inte direkt knark hon försöker trycka i dig"

Nä, det är ju inte det. Men nog leker jag med tanken ibland att man skulle ha något brutalt sövningspreparat i medicinskåpet. Det skulle jag ha nytta av på en massa olika sätt.

Min man har tydligen brutit ett revben på jobbet. De är inte första gången han gör det när han leker och är numera inget man ens höjer på ögonbrynen åt i familjen. När jag kom ner i köket i morse och sa till barnen att pappa förmodligen har brutit ett revben svarade de trött i kör:
"Igen?"
Första gången var i en innebandymatch, andra gången i en badleksak på paradisbadet och tredje gången i en hård hockeymatch med sexåringarna i förskoleklassen där han jobbade då. Nu var det i verksamhet med flyktingbarnen som han var på ishallen med igår.
Sonen påpekade att de där revbensbrotten dessutom alltid kommer lägligt tills vi ska iväg på sportlov eller allhelgonalov.
Alltså såg de vår tänkta minisemester på sportlovsveckan vara i fara. Så kommer det inte att bli. Jag åker ensam med ungarna om så är, så får min man vara hemma och rehabilitera sig. Han är ledig i morgon och den dagen lär gå åt till att sova sittande. Sen kommer han förmodligen att pina sig igenom ett jobbdygn på lördag eftersom han sen har fem arbetsfria dygn på sitt schema. Lagom till ledigheten börjar kommer han att få rejält ont och vara ur spel för allt som eventuellt skulle hinnas med under fritid, för att sedan vara vilad i form till han börjar jobba igen nästa fredag.

Eftersom jag inte är en här-och-nu-människa har jag givetvis redan börjat tänka igenom vilka saker han skulle ha bidragit med som jag nu måste lösa själv den närmaste veckan.
Jag tittar ut över snöhelvetet och funderar på NÄR idag jag ska skotta snö. Det lär inte bli OM. Och hips vips insåg jag att den fredag jag hade räknat med att han skulle lyfta möbler på vinden, den kan jag nog glömma. Jag kan nog glömma tvättvikning och hushållsarbete också för hans räkning den närmaste veckan. Jag ska försöka tycka synd om honom.

Okej, jag tror jag har lugnat mig så pass att jag kan se lite nyanserat på situationen. Det kunde jag inte i morse. Då var jag på reptilstadiet och hade helst velat göra som i "Dum, dummare" och knyckla ihop min man i en snödriva och mosa en massa blötsnö i fejan på honom.

Vi sitter vid frukostbordet denna onsdagmorgon. Min man ska iväg och jobba och kommer inte hem förrän torsdag kväll. Det snöar som fan ute. Blöt tung snö. Jag inser vem som ska skotta gården när plogbilen har varit ute. Skit samma, jag ser det som gratismotion och tycker inte det är dödligt att skotta snö.

Men som den tre-faser-framåt-tänkare jag är så ser jag att vår tredjebil, den bajsbruna Saaben som ska skrotas och just nu används enbart för trafik till och från Norrskenshallen, den står på gatan. Jag inser också att om den står kvar där när plogbilen kommer, så blir det en sån där lång och besvärlig krok runt vår postlåda och dubbelt pissigt att skotta snö. Så jag ber min man flytta skrutt-Saaben in på gården när han ändå ska gå till jobbet.
"Ställ den där vi hade röd-bilen förra vintern" säger jag och tänker att den ska vara ur vägen.

Han traskar ut och jag hör bilen starta. Jag går ut för att hämta tidningen. När jag kommer ut har min käre man parkerat Saaben på vår garageinfart så att den blockerar utfarten för BÅDA våra två andra bilar. De två bilar som vi är beroende av för att kunna sköta jobb och familjeliv. Jag blir tokig givetvis. Så jag frågar ( högt, ilsket och jävligt irriterat) vad han tror han håller på med? Varför i hela himlens namn har han ställt bilen där???
" Vad spelar det för roll? Det är väl bara att flytta på den om nån ska ut med andra bilen" säger han som just ska gå till jobbat och vara borta i 29 timmar.
"OM någon ska ut" vrålar jag.
"Ja?" säger han och traskar obekymrat mot jobbet.

Det är ungefär då reptilhjärnan slår till ordentligt och jag överväger att springa ikapp honom och dänga ner honom i en väldigt blöt och mosig snödriva, innan jag sätter mig grensle över honom och trycker fast all blötsnö jag kan få tag i med mina Leksandsvantar, rakt i ansiktet på honom!
Men det gör jag ju inte. Istället idiotförklarar jag honom. Totalt. Med alla ord jag har tillgängliga just då. Jag lägger till några synonymer för lat också.

Alltså, OM någon ska ut? Han får det att låta som om vi använder bilen i nödfall. OM det blir katastrofläge och undantagstillstånd.
Ursäkta mig, men vi har varje dag minst fyra enkelresor till Norrskenshallen. Varje dag. Jag är beroende av bilen i jobbet. Ganska ofta är det bråttom för att jag ska ut på trafikolycka eller en brand. Och inte har jag lust att börja parkera om bilar när jag får ett larm. Det är alltså NÄR någon ska ut idag. Inte OM. Vad är oddset för att någon INTE ska ut med bilen idag? Inte ens spelbart, jag försäkrar.

Vi det här laget är jag så arg att jag blir allmänfarlig. Han går lugnt till jobbet och jag flyttar bilen i ilska. Jag kör den rakt in mot häcken så långt jag kan. Jag smäller igen dörren så hårt jag kan och sen skottar jag snö som en furie för att göra av med lite adrenalin. Jag hinner precis klart när jag får larm om en post-lastbil som brinner vid sjukhemmet.
Jag är väldigt glad att den tråkiga planeringsmänniskan i mig har skottat snö OCH flyttat bilen så att jag kan åka iväg direkt med min vanliga. För en sån här gång kan faktiskt 30 ynka försenade sekunder förändra hela min arbetssituation.

Sedan dess har jag nu varit iväg med bilen fyra gånger. Det blir fler idag. Bajs-saaben står tryggt på gräsmattan och jag funderar på hämnd. Jag ska lyfta in den på tvären bakom båda bilarna någon dag när jag är helt säker på att jag absolut inte under några omständigheter ska röra en bil. En dag när jag VET att han ska på Skellefteåmatch i kvalserien. Och sen ska jag ligga i soffan och zappa med fjärrkontrollen och så släpigt jag kan svara:
"Vadårå, det är väl bara att ta hit en bärgare och få bort den OM du ska ut med bilen?"

Min man är enligt egen utsago en här-och-nu-människa. Det innebär i grova drag att han löser situationen när han står i den. Han funderar aldrig på B-planer eller i förväg hur han ska göra om si eller så händer. I hans ögon är det att ha en positiv livssyn, och inte en sån där ”negativ”  syn på saker som jag har. Jag som, när jag vet att han ska jobba två heldygn på raken utom räckhåll för familjen, är så tråkig att jag redan dagen innan funderar på hur jag ska sköta logistiken med träningsskjutsar för en hop ungar om jag sitter på fullmäktige till exempel. Jag som alltid har en B-plan ifall jag skulle bli tvingad att åka på en trafikolycka just när jag står i begrepp att hämta någon unge någonstans.

”Jag vill inte tänka på att jag ska jobba förrän den dagen jag ska det” säger han och skjuter bort tanken.

”Nähä, men någon av oss måste tänka på vad som händer med övriga livet när du jobbar älskling” tänker jag.

Den sista tiden har jag insett att den där flashiga här-och-nu-människan  som tar dagen som den kommer och njuter av livet, kan göra det enbart om förutsättningen är den rätta. I det här fallet att man gifter sig med mig.

Man måste helt enkelt ha någon bredvid sig som har all planering och koll om man själv ska kunna leva i nuet och inte bekymra sig så mycket om det som händer om två dagar.  Och att lösa uppkomna situationer innebär inte sällan (ungefär alltid) att man ringer hem till sin fru som jobbar hemifrån och säger ”Du, älskling, jag blir lite sen från jobbet idag så du vet” Det innebär att JAG ska lösa alla eventuella familjeåtaganden som man har räknat med att han ska göra den dagen..

Bättre dagar säger han ” Jag tänkte, du kanske kan styra om lite i ditt jobb, eller så får jag väl försöka lösa det om det inte går” vilket innebär ungefär samma sak. Jag löser situationen.

Vi har pratat en del om det där på sistone och det slog ner som en blixt i huvudet på min man när han insåg att det nog faktiskt är så det funkar. När han ska jobba 48 timmar så tänker han bara att ”nu är jag borta 48 timmar, oj vad skönt det blir att komma hem sen”. Han tänker inte ”hur löser vi sonensz skjuts till träningen på torsdag, vem handlar till friluftsdagen på onsdag, vem åker med dottern till tandläkarhögskolan nu när jag är borta” .

Nä, det är som att hela livet utanför hans temporära sfär inte finns när han inte är där. Och enligt min läkare är det ett högst vanligt manligt fenomen dessutom!

Det där håller för närvarande på att göra mig vansinnig. För det är en ganska jobbig fas när man ska vända upp-och-ner på gamla mönster. Men den här gången tänker jag inte ge mig. Icke!

Varje morgon när startsidan på min dator laddats upp tittar han på mig med bestämd blick. Jag kommer till Umeå, säger han. Jag kommer och lyssnar på dig! tänker jag.
Niklas Wikegård, ja han heter så mannen som stirrar stint på mig genom rutan, är en av mina favoriter. Det har han varit väldigt länge. Ända sedan den tiden han var hatad av nästan allt och alla i hockeyvärlden. Ända sedan den tiden när vi bodde i Uppsala och han som 23-årig andretränare var med och tog upp Vilda Väsby till Elitserien.

Kanske är det för att jag känner igen mig i honom till viss del.
Under sitt sista år i allsvenska topplaget Boden sparkade han sönder en dörr och förstörde ett bord i ilska i tränarrummet i Bodens ishall. Jag skulle förmodligen ha kunnat göra samma sak.
” Det är väl bättre att rikta sin ilska mot döda ting än levande” tyckte Wikegård.
Jag håller med. Jag har kastat sönder en och annan fjärrkontroll, jag har spräckt handen på en tvättställskant som tålde mer än jag, jag har gått bandagerad efter att ha slagit knytnäven i betongväggen i spelargången i Norrskenshallen. Vi förstår varandra Wikegård och jag.

Jag medger motvilligt att jag gillade att Wikegård stod upp för att han skickade Oduya på Ledin (nej jag gillar inte Ledin och det är jag knappast ensam om) för en vedergällning. Jaja, jag vet att man inte får göra sånt och allt det där, men jag har varit ruskigt sugen på att göra samma sak när sonen har stått med blödande fingrar under målvaktshandskarna för att motståndarna (ofta stadslagen i Umeå, inget nämnt inget glömt) hackar på målvaktshänderna efter puckblockering. Jag medger utan tvekan att det Leksands Roman Vopats säger under en match (då i HIFK) till en spelare i TPS Åbo efter en ful tackling på en lagkamrat, är en av mina favoritkommentarer.
"And who the fuck are you? I take your fucking head off"
Det finns vissa oskrivna regler inom hockeyn. Men glöm att jag just skrivit allt det där. Man får faktiskt inte ens tänka att sånt är roligt, jag vet.

Men Wikegård gör en massa andra saker som jag gillar också.  Han går sin egen väg och är obekväm för ganska många. Han är jävligt rolig och smart. Han kan bjuda på sig själv och struntar i huruvida folk tycker han beter sig politiskt korrekt eller inte. Och nu har det blivit hans grej, det folk gillar hos honom. Jag har alltid älskat det. Och 12 mars vill jag gärna höra honom i ett annat sammanhang.
Jag kommer Wikegård!

  Äldsta dottern är som sagt var hemma. Igår var vi för en gångs skull samlade kring matbordet hela familjen. Det känns som en evighet sen. Det är onekligen en massa surr runt matbordet.

S 20 år: Är det någon som är bra på kvantumfysik?

Pappa: Kvantumfysik? Du menar kvantfysik?

S 20: Jaha, jag har bara sett det på engelska och där heter det Kvantum Physics. Det måste väl vara samma sak?

P 19 år: Det är samma sak.

A 11 år: Kvantum är väl en Ica-affär?

S 20: Jaja, jag har sett tre avsnitt om KVANTfysik på TV nu och jag håller på att bli helt förvirrad. P kan du kvantfysik?

P 19: Det är inte så lätt att förklara, för att du ska ha en chans för att förstå det så får du nog läsa minst fysik B först.

Pappa: Ja, SEN när du har läst fysik B kan du se på Discovery.

S 20 :Jamen jag tycker det är intressant i alla fall.

Pappa: Trots att du inte förstår något och håller på att bli förvirrad?

Var tog middagarna med samtalen om Idol och Schlagerfestivalen vägen?