Man är aldrig för gammal för att bygga snögubbe. Perfekt uppvärmning för en hockeymålis tydligen också.

Det snöade något gräsligt i här igår. Plötsligt var vår alldeles för långa garageinfart tokfull med en massa äcklig klibbsnö. Sån där som väger ett ton per skyffel ungefär.
När man nu har en rätt så vältränad 19-åring hemma brukar man kunna kommendera ut honom på snöskottning. Men igår hade sonen match och mamma förstod att han skulle behöva ha kvar all ork som fanns till att mota skott från Östersund. Alltså belade jag honom med skottningsförbud. Istället skickade jag ut min man, medan jag gjorde lunch.

Maken såg inte alls road ut, men hittade ingen tillräckligt bra ursäkt för att slippa. När allt kom omkring var han ju tvungen att ha ut bilen sen dessutom. Så han stretade på i djupsnön, medan grannarnas snöslungor mullrade kring gatan. 

Sonen däremot sprang omkring på lätta fötter i djupsnön och värmde upp inför hockeyn med att bygga snögubbe. Tillsammans med sina syskon rullade han gigantiska bollar som pappa sen fick den äran att hjälpa dem att trava på varandra. Naturligtvis med hockeypuckar till ögon och en innebandykon till näsa.

När den var klar kom 16-åringen in och påtalade att pappa såg väldigt sur ut där han skottade.
"Det verkar som att han är typ sur för att han inte fick bygga snögubbe med oss" sa hon.
Jag sa inget utan pekade bara på min nyinköpta kylskåpsmagnet med texten
"A husband is the only one of your children that doesn´t grow up and move away"

Hockeyn gick förresten bra för sonen. Bygga snögubbe är nog melodin. Jag ska föreslå det på A-lagets uppvärmningar framöver.

Det verkar vara årets grej i Julkalendern att resa i tiden. Tydligen har småtomtarna nåt pulver som de slänger upp i luften. Jag undrar om de andas in det med sugrör innan de ”flyger iväg”?

Jag dukade frukost medan de tittade på kalendern idag. Plötsligt var det prat på engelska så jag insåg att de hade sett färdigt julkalendern och bytt till något annat.

Men eftersom det programmet verkade handla om att resa i tiden, det också, så funderade jag på om det var nån amerikansk variant av julkalendern?

Fast det var bara till jag började lyssna på dialogen. Den lät lite aggressiv dessutom.

” Why would you like to travel way back to the time before I was born"

"Because then I would smack your mom up for taking drugs when she was pregnant”

Jag är högst tveksam till att det rörde sig om en julkalender i hycklarlandet i väst.

 Trötta, men vakna. Julkalendern är fortfarande bästa sättet att få unghögen ur sängen i december.

Varje år tänker jag att, nä, nu går det nog inte längre. Varje år är jag lika glad över att jag har fel. Julkalendern är det osvikliga sättet att få upp mina barn på morgnarna. Till och med 16-åringen kravlade sig upp och satt parkerad i soffan, hålögd, i morse klockan nio. En söndag.

Dessutom har SVT lagt den på exakt rätt tid för mina yngsta. 07.00 sitter de bänkade, de som normalt kravlar sig upp framåt halv åtta med stor möda.

Vi slipper med andra ord morgonstressen. Jag hoppas det funkar i år också.

Däremot blir det tufft för 16-åringen som åker med bussen in till Umeå tio i sju varje morgon. Lillebror föreslog att hon kunde höra Radions julkalender i sin MP3:a istället. Hon fnös, men jag sätter en peng på att halva bussen in till stan på måndag är fylld med 16-åringar som sitter med lurar i öronen och lyssnar på nåt "coolt"....som i själva verket är julkalendern.

 Deadline. Nästan så att det känns som att man var ute i god tid.

Jag hann ju med god marginal. Klockan var inte ens Askungedags när adventsstjärnan och ljusstaken satt på plats i mitt rödtapetserade kök med femtioelva röda handtag. Barnen undrade om jag skulle måla om handtagen till påsk. Skulle inte tro det.

Nu ska jag byta tyg på kökssoffan och sen ska jag hämta 16-åringen som inte vill gå ensam hem mitt i natten. Sönerna sover, för de har match i morgon båda två. 13-åringen har kompis som sover över och det lät rätt så tyst där med. Lugnet lägrar sig alltså. Adventsfrid.

Lagom till det har jag firat med en näve russin, men att sjunka ner i soffan framför TV:n lär ju inte vara lönt. Det blir så jobbigt att hasa sig upp till sängen när man har sovit några timmar i soffan.

 Det känns som att Advent kom för tidigt även iår. Byta kök någon?

Jag gissar att jag borde vara hemma och städa idag. Hela dagen. Det är första advent i morgon och det vore ju onekligen trevligt att sitta med armarna i kors och äta saffranskrans mellan hockeymatcherna?

Istället tänker jag åka in till stora stan och se handboll. 11-åringen har tre matcher och dessutom målvaktsträning i hockeyn strax efter det. Ska han hinna till hockeyn så måste jag hämta honom i Umeå, eftersom han inte hinner se tjejernas match och åka spelarbuss hem. Och ska jag nu likast in till stan, så kan jag ju lika gärna se handboll en stund och kanske, kanske, kanske hinna titta på någon julklapp i nåt matchglapp?

Dessutom är jag fortfarande tillräckligt förkylnings-spak för att inte orka klättra på stegar och pallar och torka skåp. Jag kurerar mig helt enkelt med lite lagom handboll.

Äldsta dottern är belåten, för det innebär att hon får stora julpyntslådan infraktad till lägenheten utan att behöva lyfta ett finger. Innan första advent dessutom och med en påse mossa skickad från mormor.

Min 13-åring är med i ett rockband. För någon månad sen kom hon hem och ville att jag skulle föreslå någon bra rivig julrock-låt som de kunde köra på julkonserten. Som den goda mor jag är (eller rättare sagt, som den julmusiksentusiast jag är) plockade jag ivrigt fram alla möjliga förslag och så satte vi oss för att lyssna.

Jag: Anders F Rönnblom är bra, Det är inte snön som faller”

Dottern: Aha, jo det vet jag vilken det är, spela den få höra hur texten går.

 

Jag spelade ivrigt och sjöng med

” Det är inte snön som faller.
När jag behöver tröst.
När förklädda demokrater sätter kängan i mitt bröst.

 - Vad är det han sjunger egentligen? Är det där en lämplig julsång undrade? Undrade dottern.Jag fick tänka vidare in i texten och lyssna en vända till.”Vi öppnar dörren till en pissoar,
och där står självaste tomtefar
med lång näsa och en stråle som glittrar.
Han drar av sig skägget,
det ser ut som han fnittra” Här blev dottern väldigt tveksam. Då hade vi ändå inte hunnit till” Plötsligt står jag med rumpan bar.
Någon sätter eld på gamle tomtefar.
Han skriker: "God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul! God jul!"

Jag kan tillägga att vi inte förde fram den som förslag till julkonserten.

Jag insåg inför denna jul att det som folk kanske kallar traditionell julmusik inte riktigt är det som finns på min julskiva. Eller jo, det finns sån också, men i övrigt är den lite mer vågad kanske. Alla gamla kända artister av rang har ju någon gång spelat in en jullåt.

På min skiva finns förstås Merry Xmas med Slade, Det är inte snön som faller med Anders F Rönnblom, Do they know it´s Christmas med Band Aid, Nu är det jul igen med Just D, Christmas Time med The Darkness,
Mer jul med Adolphson och Falk, Rockin around the Christmas tree med Mel and Kim,
Thank God it´s Christmas med Queen, Last Cristmas med Wham och en hel del annat, inte att förglömma Billy Mack som sagt. Och förstås Shaking Stevens Merry Christmas Everyone.

Jag har dessutom tjuvtagit med Billy Idols White Wedding också, för det är ju liksom lite White och högtid över den som man med lite god vilja kan associera till jul. Särskilt för mig som till och med gifte mig i juletid, bara för att jag skulle kunna legitimera lite julsånger under min vigsel. Om jag gillar jul? Ja, det kanske man kan säga.

För att komma i julstämning brukar jag köra några av mina otaliga Absolute Christmas-CD runt, runt, runt. I år har jag gjort ett annorlunda arrangemang som innebär att jag har gjort en egen M:s absolute Christmas där jag har plockat ut det bästa, raderat bort sånt som Spice Girls och Back Street Boys och behållit det som är mina julklassiker.  Sånna som filmmusiken från Love Actually, som för övrigt är en av mina absolut bästa feel-god-filmer.  Och eftersom jag älskar Billy Mack så är Christmas is all around us det absoluta favoritspåret.

 

Ja, det är faktiskt så mycket favorit och jag inte tyckte det gjorde något att ha med den flera gånger på skivan. Så när jag spelade M:s Absolute Christmas igår började 13-åringen få onda aningar.

13-åringen: Va, har vi redan hunnit runt ett varv?

Jag: Nej, det är två tredjedelar kvar.

13-åringen: Men var inte Christmas is all aorund us första låten??

Jag: Jo.

13-åringen: Men alltså seriöst, har du lagt in den flera gånger?

Jag: Ja, den är så himla bra.

13-åringen: Så nu ska vi höra den tre gånger så ofta som alla andra?

Jag: Ja, det mår väl ingen dåligt av? Ni är ju ändå lika lessa på all min julmusik.

 

I love Billy Mack.