Min bästis åkte till Thailand i natt. Och det är faktiskt inte klokt vad jag saknar henne. Det blev som så definitivt när jag fick hennes sms i natt om att vi hörs på mailen och sen i telefon först om en massa veckor. Jag hoppas hon får en riktigt bra semester men fasen vad jag saknar henne! Jag har varit på vippen att ringa henne ungefär tio gånger idag och fått hejda mig lagom till jag plockat fram telefonen. Hur ska jag klara mig tills hon kommer hem?

Vissa saker tycks ätas upp i vårt hus. Försvinna i något svart hål.  Luciaskjortor hör dit. Vi har en kartong med en drös skjortor i olika storlekar. Det är så vedertaget att okänt folk ringer hit ibland och vill låna, för att någon sagt att ”hos Den där familjen har de en massa lusseskjortor”.

Det är bara det att det aldrig finns någon i rätt storlek. Igår gav jag upp och gick och köpte ännu en modell. Trots att jag VET att jag såg en lagom stor för någon vecka sen i tvättkorgen.  Jag har ett vagt minne av att jag la den på ett bra ställe. För bra för mitt eget bästa tydligen.

I alla år har jag dessutom haft en stjärngosseuppsättning som jag vaktat med mitt liv för att inte toppen på struten skulle brytas av eller stjärnan bli naggad i kanten under frakten ut och in från kallvindan. Någon gång skulle jag väl få en söt liten stjärngosse i huset tänkte jag. Glöm det. De få luciatåg de under tvång har varit med i, har tomtedressen varit flitigt utnyttjad. Mina söner har konstant vägrat att ta på sig den där ”dumstruten”.

Så ifjol kastade jag skiten. Varför spara på en strut och en stjärna som ändå aldrig ska användas? Och gissa vem som ska kommer hem och berättar att han ska vara stjärngosse i år. Är det inte lagen om alltings j-vlighet?

Så nu ligger här en alldeles ny lysande dumstrut med tillhörande stjärna som ska användas EN gång förmodligen. Och se ska den bäras ut och in på vinden varje år. Jag kommer aldrig att kasta den igen!

Jag sitter med en hel hög med jobb jag måste ha klart , helst igår. Och jag kan inte ha fungerat normalt idag för jag hade helt förbisett det fatum att det är hockey ikväll. Dels jobbhockey, men det må vara, det funkar. Men det är dessutom leksandsmatch på TV och det funkar ju inte att vara halvengagerad.

Så nu jobbar jag som en liten blå här för att hinna med allt  och lite till. Jag som skulle isäng tidigt..suck.

 Jo, det var röjigt på Uggla. Himla kul helt enkelt!

Jösses, man är inte i slag längre. Jag undrar om det är åldern eller förkylningen?

Magnus Uggla var i alla fall riktigt, riktigt bra. Och alldeles särskilt kul var det att han körde både Raggarna och min absoluta favorit Hallå från första skivan. Fatta, det är 32 år sedan. Det är kul med en konsert där man kan alla texter ändå. Och jag var långt ifrån äldst på konserten.

Som en bättre tonåring hittade jag också folk hemifrån att åka hem med, så jag tiggde skjuts och slapp springa till busstation och vänta på bussen. Fast det är lite småsvårt att sova efter sånna där adrenalinspelningar. Man är liksom ”hög” på upplevelsen. Nu hade jag en kalkylerad sovmorgon som försvann i intet när det låg en lapp på min dator när jag kom hem.

”Mamma, det ringer en tant till dig klockan sju i morgon bitti. Visst är du uppe då?”

Och eftersom det samtalet innebar jobb var det bara att pallra sig upp. Trevligt jobb som tur var. Men oj, vad trött jag var här vid lunch. Jag gick faktiskt upp och sov middag en timme, för ögonen gick i kors. Jag undrar fortfarande om det är förkylning, vin eller hoppande och dansande. Eller om det rent av är en kombination. Multiplicerad med åldern

Jag kom att tänka på när vi var på Ugglakonsert med våra kompisar. Deras son som då var i mellanstadieålder var också med och ville absolut ha en Uggla-tröja. Så mamma skickade pengar och han ställde sig snällt i kön.

En stund senare kom sonen lycklig tillbaka med den utvalda tröjan. Mamma skrek rakt ut. På tröjan stod det ”Kung i baren”.

Sonen skickade tillbaka för mamma tänkte inte se sin 11-åring i en Kung i baren-tröja. Basta.

Några år senare skulle vi och se Magnus Uggla igen och naturligtvis kom diskussionen om Kung i Baren-tröjan upp igen. Jag frågade killen på skämt vad han skulle köpa för tröja den här gången. Han svarade blixtsnabbt.

- I år blir det en ”Morsan e Okej”.

Magnus Uggla är faktiskt underskattad i det här landet. Han har  kvaliteéer som alldeles för få vet om. Snabb i tanke och skrift och jäkligt rolig. När han startade sin blogg började jag slaviskt följa den.

När nya skivan kom ut gick jag med dottern på stan.

Dotern:  Mamma, vet du, på Magnus Ugglas nya CD har han skrivit tack till en massa folk.

Jag: Jo jag vet det.

Dottern: Och vet du D då (hennes lägenhetskompis) Han står med där! Det står Tack till D! Han har strukit över det med en sån där överstrykningspenna, så att det ska synas ordentligt!

Jag: Jaså? Då tycker jag du ska ta med dig pennan in på D:s rum. Sen letar du rätt på din mammas namn och stryker över det med så att det syns. Hälsa D förresten.

Dottern:  Mamma! Seriöst?? Du skämtar?? Du står väl inte på Ugglas skivomslag??

Jag: Det är väl klart, det gör alla av värde.

Jodå, dottern rusade hem och kollade och kunde konstatera att mamma hade rätt även den här gången. Såklart jag har den CD:n också. Och jag känner mig mycket delaktig i hans karriär! Inga pärlor åt svinen där inte.

 Det är ändå något visst med att tumma på sina gamla vinylskivor

Idag ska jag inkassera årets morsdagspresent. Min äldsta dotter har bjudit mig på middag och Magnus Uggla-konsert ikväll.

Det är några år sedan jag såg honom sist faktiskt. Det var i Övik i Parken när han var på turné med The Ark och Håkan Hellström.

Magnus Uggla är nog en av de artister som jag definitivt kan säga att jag har vuxit upp med. Jag har faktiskt alla hans skivor. Från den första Om Bobbo viking, som jag köpte när jag gick i sjätte klass. Inspirerad av min bästis storebror Olle som hade egen liten etta på Berghem där jag och hans syster Eva låg på mage i hans säng i sovalkoven och studerade skivomslaget med en lilaglittrig Magnus Uggla på. Sen var jag fast.

I somras hittade jag kassetten med Om Bobbo Viking i en låda på vinden. Oj, vilken känsla det var att köra Hallå och Mrs Space på högsta volym i bilstereon. Det var som att bli 12 år igen.

Ikväll kommer jag att känna mig som 19. Eller 44. Whatever. Man är aldrig äldre än man känner sig heter det väl?

Men innan dess får jag nog sova middag. För just nu känner jag mig som 93 minst. Lite hjärtklappning efter att ha sovit skitdåligt i fem nätter på raken. Snittat fem timmar per natt.

Vilket partylejon man är!

Min äldsta dotter ringde idag. Den tredje december.

-         Hej mamma, nu har jag köpt alla mina julklappar.

-         VA???

-         Ja, det är så himla skönt att ha det gjort.

Jag säger inte emot. Jag kan tänka mig att det är skönt att ha det gjort. Och jag undrar om jag någonsin kommer att få uppleva den känslan den tredje december.

13-åringen var stressad redan på allhelgonalovet för att hon inte var klar med julklappsinköpen. Dessutom påtalade hon i helgen att vi alltid är så sent ute med julpyntet. Jäkla unge.

Hur har jag kunnat få sånna barn??