Ska man verkligen skriva en gnällblogg till? ÅKte till Stockholm i onsdags med väninnan för att riktigt koppla av. Det gick faktiskt riktigt fint till en början. Har varit lite småslut efter pendling till och från geriariken sen mormor bröt benet före jul. Hon krymper ihop och bort...och visst har hon haft ett bra och långt liv, men ändå..Sen är man ganska fed up på vårdplaneringar och annat skit där man är världens mest besvärligaste anhöriga ( i konkurrrens med min syster då som för en ggns skull är helt på min sida) Vi gjorde förresten en riktig Thelma och Louise..en roadtrip. Sov en natt på Scandic i Gävle, en natt på Maudes i Solna och söp skallen av oss till hockey på Olearys. Seriöst...jag förstår inte hur man kan vakna full nästa morgon när man drack sista glaset vid elvatiden på kvällen? Bodde på HIlton slussen i två nätter och det var så himla skönt. Vi gick inte mer än några meter på Söder för att käka. Papagallo, Blå Dörren och Akkurat.Den enda shopping jag företig mig var att löpa BH:ar för 2680 kronor exakt på Gustav Mellbins i Gamla stan. Jag gillar att stå i en provhytt där tanterna sveper omkring en och verkligen vill göra det bästa av en och knäpper upp och knäpper på och stoppar in och slätar till och plattar till och pluffar upp så att man ser riktigt jävla snygg ut från fjärde revbenet till halsen. Ja och så fick jag ett nytt mått också. 85 H. Jag får väl skriva in det i min presentation! Det mindre roliga var att jag andra kvällen fick ett telefonsamtal från min något förtvivlade 15-åring som befann sig på Mando Diaos konsert i Umeå där golvet just hade rämnat. Hon var oskadd med förtvivlad och de hittade inte sin ena kompis, och det var total panik. Den tjejen var en av dem som de fraktat iväg i ambulans och det var otroligt jobbigt innan alla besked kom. Jag tillbringade natten med kristerapi från mobil och på msn så gott det gick..i den smått absurda miljön av ett lyxigt hotellrum på Hilton där nattljuset glänste sig över Gamla stan. VId fyratiden på morgonen sa vi till slut godnatt..och morgonen efter körde jag hem. Gårdagkvällen fick tillbringas med lika mkt prat.Dottern har fått en riktig krisreaktion och satt bara och skakade och grät i timmar igår. Frusen och förtvivlad. Jag tog faktiskt kontakt med kuratorn idag. Och jag förstår henne. Hon säger att hon aldrig varit så rädd i hela sitt liv och att hon bara såg alla ben på alla som låg stilla och trodde de var döda. Och vad spelar det för roll att omgivningen säger "jamen det gick ju bra till slut" när det enda hon känner är den där fruktansvärda känslan av dödsångest, panik för kompisen, panik för att de inte kom ut, för att det var trångt, varmt, slut luft och ingen information...som toppades med att de snabbt fick lämna lokalen och stå ute i tunna kläder i minus femton grader gråtande tills min man hann in för att plocka upp dem. Det tar ju en stund att köra fem mil.... Nu har vi druckit te och jag hoppas hon somnar före tre i natt..för jag börjar bli trött också... På topp ringde svägerskan från Mauritius..drömresan där hon är med min lillebror som hon är nygift med , och deras sex månader gamle son ...min bror hade hastigt insjuknat och fått megahög feber. De hade ringt akutläkare till hotellet som mer eller mindre kastat in honom i ambulansen medan febern bara steg och steg. Nu är han akutopererad för en böld bakom halsmandlarna som tydligen blivit inflammerad och satt sig lite varstans i kroppen. Och deras flyg hem på fredag kan de nog inte ta för läkarna trodde inte han skulle klara en flygresa.... Och annars då? Tja. jag var till läkaren i onsdags som konstaterade att nu får M faktiskt göra nåt åt sin livssituation och prioritera bort allt hon kan. Det var innan helgen det, Jag funderade om ororn för brorsan och dottern kan gå att knuffas bort? Dessutom hade jag en urinvägsinfektion som var lite väl långt gången och hade tydligen släppt igenom en del blod så njurarna var visst inte helt opåverkade. Medicin..som det goivetvis var obotligt dumt att kombinera med alkohol under sthlmstrippen men jag orkade inte ens bry mig om det. Men han är gravt imponerad av min kropp som måste vara gjord av stål. Det är ett under hur jag kan misshandla den så gediget och ändå ha sånna bra värden i nästan allt ändå. Dock kommer det självklart att sluta med krasch, så jag tänkte faktiskt göra nåt åt det typ nu direkt. Wish me luck. Jobbat livet ur mig idag och ska ta det lugnare i morrn, åker nog in en sväng och tittar till mormor. Sen är det föräldramöte på kvällen..ett av tre denna vecka. Åh vad kul det ska bli....inte.

Okej. Jag ska på Milfparty. Dottern har ju flyttat in med ett par stockholmskillar på 20+ och av någon anledning misstänker jag att det är just en av dem som namnsatt tantmiddagen som vi skulle käka hos min unge. Kanske borde jag fundera över om det är riktigt sunt att hon vill bjuda mamma och mammas väninnor på partaj. Hon tycker att vi verkar ha så kul. Frågan är om det innebär att hon är mogen eller om det stämmer som min man säger att jag är mentalt 14 år?

Ousch vilken dag. Masade oss upp till frukost och drog ner till Superstars kansli för att surfa lite och kolla jobbposten. Skrev ihop en snutt till LN-sidan också inför deras match i kväll. Gick och käkade hockeymeny på China och dorg iväg hem till Furuhaga för att byta om till matchtröja. Maken slängde sig på sängen med ett glas vin. Jag stod och trampade ....VIlle iväg snabbt till Ejendals.Alltid lättare att fokusera när man är på plats. Satte sprätt på en massa pengar i Starshop och träffade Thom i sin SSK-tröja. Trodde aldrig vi skulle få komma i närheten av varandra, men det fick vi. Det fick dessvärre en hel mängd andra SSK-are också och det var minst sagt rörigt på läktaren. Skandal att man kan släppa över dem till Norra. Matchen, den var väl rätt så välregissserad.Hämta upp underlägen och sen avgöra i sudden. Spännande så det räckte till. Dessutom konstterar jag att det alltid ärenklare att ta ett baklängesmål i hemmahallen. Man blir aldrig sådär bedövat nertryckt som man blir när man alltid tvingas höra en hemmapublik jubla. Jag är så himla ovan vid att se Leksand spela hemma.Trevligt att träffa en massa folk som man inte träffat förr, som man träffat ibland, och som man "träffar" på nätet bara vanligtvis. Tog några öl i puben sen och pratade med sonen som hade en vinstmatch att berätta om. Sen gick vi tillbaka upp till Furuhaga och slog oss i slang med en massa folk från Södertälje. Och bäst jag stod där i Leksandströjan kom Janne Huokko dit och träffade gamla bekanta, så jag hann med en kram och en presentation där med. Känns vemodigt att åka hem i morgon. Vill inte. Jag vill flytta hit min värld.

Ja, jag vet att det här var MIN resa med MINA villkor. Men vek som jag är stod jag inte emot när min man ville se hockey i Gävle. Brynäs - Skellefteå. Som uppvärmning blev det IKEA i Valbo. Med sällskap. Fem minuter innan vi skulle åka ringde nämligen klack-Emil och ville hänga med på hockey. Sure..om du vill gå på IKEA en dag först. Det ville både han och Jessica, och så fick det bli. Vi plockade upp dem utanför Ejendals och drog vidare.Nu har vi lite olika tekniker vad gäller IEKA-shopping jag och Emil. Hans liknar mer min mans. Jag har ju en strategi och ett mål. Det som ser ut som planlöst gående är i själva verket en fullständigt kontrollerad rutt. Noteras kan att det är första gången jag druckit rödvin till maten på en IKEA-restaurang. Det roligaste i Läkerol arena var förmodligen att åka rulltrappan upp. Arenan är väldigt lik Modos och det ger en väl inte direkt några glädjerus? Matchen då. Känns som man inte ens vill kommentera en 0-6-förlust för makens älsklingar. Men Skellefteå var faktiskt rent dåliga. Och jag är väldigt nöjd med att ha kunnat hålla käften en hel match, för jag fick bita mig i tungan flera gånger. Jag är inte imponerad av något av lagen.Bet gjorde vi också i mexikanska burgare på McDonalds och Emil skötte sig exemplariskt vad gäller kommentarer om Skellefteå heeeeela vägen tillbaka till Leksand. Med sträng blick från mig förstås. Det är ju i sanningens namn inte han som ska dela säng med den besvikne loosern ikväll.Känner att jag redan börjat ladda för SSK-matchen i morrn. Kommer jag att kunna sova tro? Emil goes IKEA.

Åh vad skönt det är att vara här! Kände mig som en unge på julafton innan vi kom iväg hemifrån. SOm vanligt blev det jobb in i det sista, men sen väntade ju 53 sköna mil i bil. Jag trivs med bilåkande. Man kan som inte ta sig för nåt annat. Stannade till i Bollnäs för att skicka vykort till mormor men fick åka en bit till. Tänkt liva upp henne, eller åtminstone hålla hennes hjärna i form på geriatriken.Väl i Leksand visade det sig att vi skulle bo ensamma på Furuhaga gästhem. Enda gästerna. LIte spooky sådär, men jag är ju inte direkt lättskrämd. Inte i Leksand. Sms-växlade med Sundsvalls # 27 som fixade biljetter åt min man och mig i Ejendals. Snacka om att gå över ån efter vatten. Bra sittplatsbiljetter som vi såg uppvärmningen från. Motvilligt lämnade min man den uppvärmda platsen för att stå med mig på norra stå - det var inte förhandlingsbart.Ingen höjdarmatch, men tre poäng var vad som räknades. Nu blir det sova till frukost. Vilket lyxliv.Snygg i vitt - med inramning av norra stå.

22 år. Det är rätt så länge när man tänker efter. Det innebär att jag varit gift i exakt halva mitt liv. Hur många av de 22 bröllopsdagarna jag tillbringat på hockey vet jag inte. Det börjar bli några stycken.Jag vet i alla fall vad jag gjorde i fjol den dagen. Jag satti panik vid köksbordet för att dra över hela min dator till min externa hårddisk. I värsta panikstressen kvällen innan hände allt som inte får hända. Nätagrregatet till min bärbara bröt ihop. Leveranstid två veckor. Den portabla kortläsaren till macen bröt ihop. Nätanslutningen hemma tog jullov. Jag for som en skållad råtta mellan hemma-kontor-kompis-dataguru för att få in allt innan deadline. Jag hann med en hårsmån kan jag säga. Då hade jag jobbart oavbrutet från åtta på morgonen till midnatt, med endast en kvarts paus för en macka snett före tre. Det enda smolket just då var att jag skulle ha behövt min dator på hotellet... Jag grät i det närmaste blod när jag upptäckte att Leksand-Mora och TV-sändning krockade med bröllopsdagen. Genidraget att äta bröllopsmiddag på Olearys sportpub visade sig ju helt väck, då Modo-Luleå sänds samtidigt. Jag bor i fel ände av landet! En lång stund försökte jag motstå frestelsen att höra om jag kunde se den hos dotterns pojkvän....men nöjde mig med sms-rapporter från trogna leksingar som verkligen förstår vilket hemskt öde det där var! Men så ringde Anders från Olearys och sa att de fixat matchen åt mig vid mitt bord, på en enda skärm - och allt var frid och fröjd. Leksand vann och hoppet fanns. Resten är historia. Och min mans kompisar frågade med gapande munnar vad hans fru sa när hon var tvungen att se hockey på sin bröllopsdag? År 2006 tror de många män fortfarande tydligen att ingen kvinna vill se hockey...Årets bröllopsdag gick också i hockeytecken. Åkte spelarbuss till Härnösand för att se sonen vakta målet och så när hålla nollan i kvällens division 2-match. Drack medhavd champagne på bussen i smyg och åt medhavd bröllopsdagsmatsäck. Och jag trivdes så himla bra. Minstingen var också med och tillsammans med sin kompis utgjorde de LN91:s klack. Det roliga var att de slog motståndarklacken på fingrarna rejält.Kreativa 10-åringar som har vana av klackramsor bränner man inte av så lätt.Onekligen var det dråpligt att höra de två små gastarna med sin trumma skaldera "Ska ni gå hem nu" när folk började traksa iväg sen slaget var förlorat.Tja, man kan fira sämre bröllopsdagar än så här. Klacken

Det hade varit för enkelt att börja sin blogg den 1 januari. Låter det inte lite mer oförutsägbart att börja den andra?Äldsta dottern flyttar hemifrån idag. Igen. Det innebär att vi minskar tvättmängden i huset med 60 procent.Det innebär att det blir ett minst lika stort tomrum att fylla.Min lillebror från Göteborg åkte hem med sin familj idag också. Hallen återgår till det vanliga. TV-soffan blir ledig någon stund per dygn, låglaktosmöjlken tar ingen plats i kylen, Pernodflaskan kan stå i barskåpet istället för på köksbänken. Men lite tomt är det också.Jag var på Olearys i lördags. Dagen före nyårafton var kanske inte den mest väl valda tidpunkten att gå på krogen om man hade tänkt träffa folk. Därav besöket på Olearys - allt annat var tomt eller stängt. Det märkliga är att jag aldrig känt mig så gammal som just där. Det brukar aldrig vara ett problem, var än man går ut. Men här kände jag mig faktiskt överårig. Jag funderade på om det fanns en koppling till tre timmars nonstophiphop? För att stå ut med det måste man ha rökt på nåt kopiöst. Det hade inte jag. Och vanlig sprit dövade inte tillräckligt.Idag har jag däremot känt mig ung. Efter att ha suttit tre timmar hos mormor på Geriatriken, i en värld där tiden mer eller mindre står stilla. Jag pendlar mellan sorgsenhet, leda och livslust när jag sitter där. Det finns något vilsamt i att låta minutvisaren hoppa fram stegvis. Det finns en oerhörd tragik att så mycket i hennes liv är förbi. Och det finns en glädje över att jag själv förhoppningsvis inte är där på länge. Det är inte så dumt med eftertanke.